Chisinau hade en judisk befolkning på över femtio procent. Vid flera tillfällen omkring sekelskiftet skakades staden av våldsamma pogromer, upplopp riktade mot judar. På den här tiden var det vanligt att tsarens säkerhetspolis hetsade mot judar för att rikta intresset bort från Tsarrysslands problem. Både 1903 och 1905 – året för det första ryska revolutionsförsöket – mördades tiotals judar i Chisinau under våldsamma upplopp.

Vi vet inte exakt när Efim Wechsler lämnade Chisinau. Vi vet inte heller mer om hans familj än att föräldrarna hette Sine (eller Sime) och Bertha. Han uppger själv att han kom till Tyskland 1900 och vi har hittat honom i Berlins adressbok för första gången 1914. Då är han redan ingenjör och driver egen byrå på olika adresser i den västliga stadsdelen Charlottenburg (där de flesta av Berlins judar bodde).

Från 1919 ligger ingenjörsbyrån på Berlins huvudgata Unter den Linden. 1923 ser vi att han driver en verkstad. Samma år köper han ett hyreshus för den otroliga summan 24 miljarder Riksmark – det var mitt under det tidiga tjugotalets hyperinflation. Vi tror att han använde hyreshuset som säkerhet vid sina fortsatta affärstransaktioner.

Tillsammans med sin äldre kompanjon Paul Hennig bildar han 1929 verkstadsföretaget Wechsler und Hennig, på Reichenbergerstrasse i Kreuzberg. Företaget flyttar 1931 två gator upp till Wassertorstrasse, dess slutliga adress.

Företagare i Kreuzberg

När Hitler tog makten i Tyskland bodde det drygt 6 000 judar i Kreuzberg, vilket motsvarade 1,8 procent av befolkningen. Det var ungefär hälften av andelen judar som fanns i Berlin som helhet (3,8 procent).

Men judarna var koncentrerade kring några få gator runt affärsgatan Oranienstrasse. Den gatan var stadsdelens stolthet och jämfördes med de lyxigaste gatorna i väst. Åtskilliga av affärerna var judiska och på bakgårdarna – kvarteren i Berlin har ofta flera ”lager” av bakgårdar – låg särskilt förstärkta hus med industrilokaler.

I reportaget skymtar bland annat en markis från skoföretaget Leiser förbi. Det var den första skokedjan som erbjöd fasta priser. Företaget hade stora framgångar innan det i slutet av trettiotalet ”ariserades”. Om hörnet låg också det jättelika varuhuset Wertheim. En bit bort, vid Moritzplatz, låg ett stort judiskt kulturcenter. Den tomten är fortfarande obebyggd och används för biodynamisk odling i regi av ett anarkistiskt kollektiv.

De papper vi hittat om Efim Wechslers företag visar att han var en mycket framgångsrik företagare. Vi fick ut en handling från Commerzbank som visar att han gjorde vinster om mellan 5 000 och 8 000 Riksmark per år, vilket innebar drygt tio procent av det egna kapitalet. Det är bra och visar att företaget var solitt. Att det egna kapitalet mer än fördubblades, från 25 000 till 58 000 Riksmark under trettiotalets lopp, visar samma sak. När Walther Sommerlath tog över företaget kom han till dukat bord.

Avled i barnsäng?

Efims dotter Ilse föddes 1913 i Berlin. Hennes mamma Gitlia nämns bara i samband med att hon föddes, så vi tror att hon avled i barnsäng. Ilse gifte sig så småningom med Wolfgang Cohen och reste till Brasilien redan 1936, alltså innan Efim.

Någon gång i slutet av Weimerrepubliken, vi tror att det var 1931, hade Efim sett till att både han och hans dotter blev tyska medborgare. Affärsbreven undertecknades med ”Tysk hälsning”. Det finns inget som tyder på att han längtade tillbaka till hemtrakterna. Han var och kände sig som tysk. Han var heller aldrig medlem i Berlins judiska församling.

Men de nya makthavarna i Tyskland ville annorlunda. För dem var han i första hand jude. Efim drabbades från början av de antijudiska åtgärderna. I andra hand var han nämligen rumän – Bessarabien var rumänskt redan 1919 – och 1935 drogs hans tyska medborgarskap helt enkelt tillbaka. Åtgärden möjliggjordes genom ett tillägg till de tyska medborgarlagarna som innebar att judar från östra Europa, som fått sitt tyska medborgarskap under den korta demokratiska perioden 1918-1933, kunde få medborgarskapet återkallat. Det går knappast att föreställa sig hur detta måste ha drabbat Efim. För andra gången under sitt liv måste han bryta upp och lämna ett land utsatt för våldsam antisemitism.

Flykten och ”ariseringen”

När hans dotter var i säkerhet på andra sidan Atlanten höll han själv ut så länge han kunde. Han avvisade det skambud som hans egen bank, Dresdner Bank, gav honom på hösten 1938. De ville betala 25 000 Riksmark för ett blomstrande företag som bara i eget kapital – Wechsler hade 1937 köpt ut kompanjonen Paul Hennig – hade mer än den dubbla summan. Av dokumentet framgår att budet också sänkts från ursprungliga 30 000 Riksmark.

Det var först sedan den tyska polisen i december 1938, efter den så kallade Kristallnatten, förklarat honom icke önskvärd i Tyskland som han kunde tvingas sälja sitt företag. Han försökte behålla sitt hyreshus genom att överlåta det på en ickejudisk förvaltare. Men nazisterna såg till att det såldes på exekutiv aktion redan 1940 för att betala nazisternas konfiskatoriska skatter.

Efim Wechsler var en modig man. Det visar källorna entydigt. Två gånger under sitt liv berövades han den trygghet det innebär att leva i ett land där staten skyddar mot förföljelse och diskriminering. När det blev outhärdligt begav han sig av. Men han var inte bara ett offer. Ända tills han jagades iväg gick det bra för honom i Tyskland.

I Brasilien lyckades han för andra gången bygga upp en trygg existens för sig och de sina. Strax efter ankomsten började han arbeta vid en fabrik i São Paulo, inte olik den han tvingats lämna. När han fyra år senare flyttade till Rio de Janeiro var han inte längre utblottad. Han köpte 1943 en liten tomt i förstaden Jacarepaguá. Där byggde han ett hus och en mindre verkstad. Det nya företaget tillverkade järnstaket, vilket är en viktig vara i brasilianska storstäder där klassklyftorna är brutala och brottsligheten fortfarande ett enormt problem. Företaget verkar ändå mest ha varit en hobby. I huvudsak levde Efim på sitt arbete och så småningom visade sig den tomt han köpt stiga i värde. På sikt innebar den trygghet för honom och hans dotter.

Ett skadeståndskrav

Efim riktade 1947 ett skadeståndskrev till de amerikanska myndigheterna. Det gällde inte hans fabrik utan hyreshuset som 1940 hade sålts på auktion. Han ville ha ut mellanskillnaden, de pengar han förlorat på att huset sålts för billigt.

Handlingarna lämnades 1950 över till tyska myndigheter (Wiedergutmachungsamt vid Magistrat Großberlin), och sedan vidtog en lång korrespondens mellan Efims juridiska ombud, advokaten Elsa Schneider, myndigheten och den person som 1940 hade köpt huset. Schneider argumenterade med stort patos mot den tidigare ägarens påstående att det hela varit en normal affär. Men det fanns inget som var normalt med hur Efim Wechsler hade tvingats göra sig av med sin egendom innan han lämnade Tyskland. Vi har fått många av våra uppgifter om hans liv från den korrespondensen. Det hela slutade med en uppgörelse utanför domstolen och Efim fick en ersättning på 900 D-Mark efter valutaomräkning. Vi tror att Elsa Schneider kan vara den kvinna som sedan blir Efims andra hustru. Men hittills har vi inte hittat något tillräckligt starkt bevis för att det är så.

Det finns inga spår efter ett skadeståndskrav för fabriken. Det är inte så konstigt. Det var svårt att få ersättning för verkstadsföretag eftersom de var svåra att värdera korrekt. Dessutom fanns det ingen att kräva pengar från. Fabriken låg ju i ruiner efter krigets härjningar.

Efim verkar ha fått en god ålderdom i sitt nya land. Han blev liksom sin dotter och hennes nya man, österrikaren Juliusz Kauf, brasiliansk medborgare 1950. Det var tredje gången i sitt liv som han bytte medborgarskap. Den här gången fick han behålla det livet ut. Han blev en gammal man och dog 1962. Då begravdes han på en av Rios judiska kyrkogårdar.

Offer – eller inte?

Det är alldeles för enkelt att se Efim Wechsler som ett offer. Han förlorade mycket under sitt liv. Men han fick samtidigt leva det till slut och se sitt barn växa upp och gifta sig. Han kunde bygga upp en tillvaro genom sitt eget arbete. Han slapp dela det fruktansvärda öde som mötte nästan sex miljoner andra judar. I hans hemstad Chisinau utplånades den judiska befolkningen genom massavrättningar och upprepade dödsmarscher 1941-1943. Kort efter att han lämnade Berlin koncentrerades de kvarvarande judarna i Kreuzberg till särskilda judehus. På hösten 1941 inleddes deportationerna österut.

Men det handlar inte bara om det. Man måste också se människan. Det har varit en vanlig invändning, ända sedan det andra världskriget slutade, att de nazistiska förbrytarna blivit ett slags ikoner. Det är de som gjorts synliga, medan deras offer utplånats. Med synlighet följer sympati, om inte för förövaren själv så åtminstone för människorna runt honom.

Det kan upplevas som orättvist att barn och barnbarn måste fortsätta leva med de brott som deras föräldrar och far- och morföräldrar begick, långt innan de själva kunde påverka det som hände. På ett plan är det också orättvist. Man väljer inte sina föräldrar, än mindre deras gärningar. Men det är inte bara förövarnas anförvanter som måste leva med konsekvenserna av de brott som en gång begicks. För varje förövare finns ett offer. Varje offer har sina anförvanter, som ofta livet igenom också måste leva med brottets konsekvenser. För det mesta ser vi inte offren. Men ibland gör vi det. Nu har vi sett Efim Wechsler. Vi har sett dem som minns honom, och hans dotter, och för minnet vidare.