Den 27 april dansar Lets' dance-deltagarna antingen cha-cha-cha, jive, slowfox eller tango. Dessutom ska de alla dansa en wienervals samtidigt på dansgolvet där de kan tjäna in 1, 2 eller 3 extra poäng om de hamnar på tredje, andra respektive första plats i gruppdansen.

Här får du veta vad juryn tittar efter i de olika danserna.

Standarddanser


Kort om tango:

Tangon har sina rötter i Argentina och kom till Europa under 1910-20-talet. Först Paris och dess bohemiska kultur och spreds sedan i Europa som den förbjudna dansen.

Kvinnans frigörelse hade tagit sin början, men under den här perioden var det fortfarande mycket som höll kvinnorna tillbaka. Den sensualitet som fanns i tangon försvann därför och istället utvecklades en mer militant form av tango med stark koppling till Tyskland.

Dansen standardiserades och fick nästan samma ram som i vals, med kroppskontakt hela tiden och stora svepande steg i en rörelse motsols runt golvet, som i de andra ballroom-danserna.

Det tittar juryn på i tango:
Kroppsposition – att paret håller sina högersidor mot varandra och att man böjer knäna och håller en låg tyngdpunkt, vilket tillåter större stegstorlek. Det gör också att man kan använda benen som en fjäder, att trycka ifrån med.

Mannens högra armbåge ska vara lite högre upp och damens mer under, till skillnad från andra danser där armbågarna är på samma höjd från mitten.

För att rörelsen i tangon ska vara skarp använder man så kallade staccatorörelser.

Kort om slowfox:

När fyrtaktsmusiken blev populär, med ragtime, i New York början av 1900-talet skapade Harry Fox en dansform som har sina rötter i långsam vals. Men istället fick den rytmen slow, quick, quick. Han skapade dansen som en scendans, inte som social pardans för vanlig ballroom-sal.

Dansen utvecklades under 1920-talet och överfördes till England och standardiserades. Under 1940-talet blev slowfoxen populär med hjälp av Fred Astaire och Ginger Rogers.

Sagt av Ginger Rogers: En man kan vara duktig att dansa, men en kvinna måste vara dubbelt så duktig. Jag ska göra allt han kan, men baklänges i en tretumsklack.

Det tittar juryn på i slowfox:
Kroppsrörelsen ska vara kontinuerlig, man ska inte stanna upp eller hacka i rörelsen. Fotarbetet ska vara kontrollerat, så det krävs mycket styrka i vristerna.

Det ska finnas en liten upp- och nedgång i fötterna och knäna, vilket ska kompenseras av att kroppen lutas, detta kallas för swing. Den swingen gör att upp och nedgången i fötterna minskar, så att den inte blir studsande. De två personer som utför dansen ska röra sig som en, de ska bilda en helhet.


Latinamerikanska danser


Kort om cha-cha-cha:

Cha-ha-cha har sitt ursprung i 1950-talet och syntes först i USA, men har sina rötter i Kuba. Under kubanska revolutionen tog asylsökande med sig mambon till USA.

Den spelades med en synkopering (förskjutning av betoningen inom en takt) på fjärde taktslaget, vilket tonsattes av instrumentet gurka. Ljudet som uppstod av gurkan gav upphov till namnet cha-cha-cha.

Dansen togs till England, där den standardiserades. Ben- och fotrörelserna utvecklades och man tog bort mycket av höftrörelserna. Den form som utvecklades heter International ballroom cha-cha-cha.

Det tittar juryn på i cha-cha-cha:
Bentekniken – man ska stå på sträckt ben, samtidigt ska det fria benet också vara sträckt. Höften – så fort man flyttar tyngden från ena foten till den andra ska höften flyttas till samma sida. Dessutom tittar juryn på hur samdansade paret är i förhållande till musiken.

Kort om jive:

Namnet jive kommer från amerikanska GI-soldaterna som befann sig i England under Andra världskriget och som hade med sig sin form av dans till big band-musik när de dansade med engelska kvinnor.

Dansen utvecklades i England och anpassades under 1950-talet till rock’n’roll och under 1960-talet till liverpool-sound, som The Beatles. Jive har alltid förknippats med ungdomskultur och revolution och är fortfarande populär som social dans.

På tävlingsgolvet har den utvecklats och innehåller i dag höga knän, väldigt många sparkar och en höftrörelse som gör att det blir en swing i kroppen.

Det tittar juryn på i jive:
Det ska vara bra spring i fötterna, energi i kroppen och man ska klara av att dansa i rätt tempo. Undvik att vara platt i fötterna, för stor i steget och för långsam i rörelserna.

KÄLLA: TONY IRVING