christer: får vem som helst bli fosterföräldrar?jag kom från stockholm som 4,5 åring 1955 till en fosterfam som inte hade egna barn,´mor´som jag tvingades att kalla henne för, va 55 år då,fick aldrig nån kram eller nån kärlek från dom,blev kallad för mycke i min barndom,stockholmsdjävul,mina riktiga föräldrar separerade ung då..fick inte komma tillbaks tilll mina riktiga föräldrar,hoppas att de ´krävs´ betydligt mer idag föratt tjäna pengar på fosterbarn..egentligen så skulle man stämma s-holms kommun på skadestånd..de finns mycke o berätta om detta,finns de nån förening eller nåt forum o ventilera detta på?? mvh christer
Jenny Klefbom: Socialtjänsten utreder alla familjehem (som fosterhem heter nu förtiden) innan de får ta emot barn. Men självklart går det inte att upptäcka allt i en sån utredning, i synnerhet inte om familjen medvetet går in för att dölja saker. Trots allt är min erfarenhet att de flesta familjehem brinner för barn och gör ett jättejobb - för så mycket pengar får man inte för uppdraget (en del förlorar faktiskt pengar, då de går ner i arbetstid för barnens skull). Om det finns någon förening för f.d. fosterbarn vet jag inte. Sök på nätet, eller fråga folk som jobbar med sånt här. Jag håller med dig om att samhället har ett ansvar när det går som det gjort för dig.

Maria: Jag är själv adopterad. Jag har haft mycke bra barn dom. Det jag undrar om jag skulle adoptera ett barn skulle jag bli bra förälder till det barnet
Jenny Klefbom: Varför skulle du inte bli det!

Mona: Jag reagerade på att du sa att anknytningen startar vid födseln. Arbetar som barnmorska på MVC och vill hävda att anknytningen startar redan under graviditeten.
Jenny Klefbom: Du har helt rätt. Drar man ut tanken så startar den kanske till och med ännu tidigare. Som man brukar säga: "när du bara var en glimt i din pappas öga". Vad jag menade var att en gängse föreställning har varit att mycket små barn inte har förmåga att relatera, men det vet man nu att de har.

Linda: Är det vetenskapligt bevisat av någon att de som gör kjesarsnitt ej knyter an till sitt barn på samma sätt som en som föder normalt? Tror nämligen att det ej blir samma band mellan mor & barn om man gör kjesarsnitt.
Jenny Klefbom: Jag känner inte till om det finns forskning på detta. Jag har uppgiften ifrån dels egna erfarenheter, och dels från erfarna psykologer som arbetar med gravida och nyblivna föräldrar. Vad man vet är att själva utdrivningen sätter igång en mängd, bl a kemiska, reaktioner i kroppen. Och vi vet också att vårt beteende styrs mycket av vår biologi. Däremot är det inte sagt att anknytningen måste bli störd av att man fött med kejsarsnitt. Men det skadar aldrig att vara extra uppmärksam och lägga lite extra krut på anknytningen, om man upplever problem.

Maria: Hej Jenny! Intressant diskussion ang anknytning. Jag är adopterad och håller delvis med experterna MEN adopterade barn och biologiska barn ÄR olika och behöver olika grad av närhet. Ett biologiskt barn har oftast närhet till minst en förälder som liten, vilket nästan ingen adopterad har. Nu är jag vuxen och har en riktigt dålig relation till mina föräldrar/familj. Tycker du det är värt att kämpa för en bra relation eller ska man läka sig själv på egen hand?
Jenny Klefbom: Jag håller med dig delvis. Det som komplicerar debatten är väl att ALLA barn är olika, och att det egentligen inte går att ge något standardrecept för någon. När det gäller din relation till din familj så beklagar jag den. Mitt råd är att du ska försöka läka dig själv - genom psykoterapi hos en erfaren och uthållig legitimerad psykoterapeut. Kanske kan det leda till att även dina relationer till familjen på sikt förbättras. Vad som än händer, så kan en terapi hjälpa dig att känna att du har fattat ett välgrundat beslut när det gäller dina nära relationer. För själva din ovisshet är väl också något som får dig att må dåligt.

Maja: Jag har ett barn som är 8 år och jag träffade en ny kille när hon var 9 månader och hon har alltid sagt pappa till han och nu för ca 1 månad sedan fick vi papperna adoptionen är klar och den tog ca 1 månad att göra vad skall vi tänka på. Vi har en dotter tillsammans också
Jenny Klefbom: Du beskriver inte att ni har några problem, så jag kan inte se att ni behöver göra något annat än fortsätta att leva som vanligt. Däremot är det viktigt att ni är öppna mot er dotter om hur relationerna är. Inga hemligheter!

Niklas: Var finns den där undersökningen om att 30-40% har anknytningsproblem?
Jenny Klefbom: Det har skrivits om den på Svenska Dagbladets Idagsida. Du kan gå in på nätversionen och läsa. Jag är osäker på vem som ligger bakom undersökningen.

Carin: Jag har fått tre kejsarsnitt jag har mycket fin relation till alla tre Tycker det är fel av dig att säga att det kan ha negativ bedydelse hörde det för 30 år sedan trodde inte man sade så idag
Jenny Klefbom: Du verkar ha tolkat det jag sa som att jag lägger skuld på mammor som förlösts med kejsarsnitt. Så menar inte jag. Det finns en massa, helt naturliga, faktorer här i livet som kan utgöra riskfaktorer i olika sammanhang. Och det är inte något som vi har anledning att gå och gräma oss över. Däremot vore det också fel att inte upplysa människor om hur och när de kan förbättra relationerna till sina barn. Jag upplever att många föräldrar törstar efter råd om hur de kan bli ännu bättre föräldrar.

Nina: Har följt debatten om anknytning. Undrar nu litet - min dotter som är 17 mån är väldigt pappig och har varit det flera månader. Jag var sjuk några månder i samband med att jag fick barn och pappa fick ta stort ansvar för vår dotter i början. Vi har i övrigt båda varit lika delaktiga i att ta hand om vårt barn (inga syskon). Kan detta hänga i hop med "pappigheten?". I så fall - vad kan vi göra?
Jenny Klefbom: Vad finns det för anledning att göra någonting? Är det du eller din man som upplever det som ett problem att er dotter har en nära relation till honom? Jag tycker att det låter positivt. Att barn blir lite extra klängiga just i ett och ett halvtårsåldern är också helt normalt. Det är ett steg i utvecklingen som alla går igenom.

Kristin: Jag har en kompis som jag misstänker inte knytit an till sitt barn. Direkt när hennes son föddes så lämnade hon bort honom till väldigt många personer. När han var 2 månader åkte hon och hennes sambo 25 mil bort och var borta i ca 1.5 dygn för att fira nyårsafton. Nu är han 4 månader och hon har redan börjat använda sig av 5-minuters metoden. Hon sitter heller aldrig med honom i knäet, utan vill helst ha honom ifrån sig. Hur ska jag som vän reagera? Det är ju ett ganska känsligt ämne. Men samtidigt vill jag ju hjälpa! Eller är det jag som är en hönsmamma? När min son föddes ville jag ha honom hos mig HELA tiden. Trevlig påskdag! / Kristin M
Jenny Klefbom: Kan du prata med din kompis om var man kan få hjälp? De flesta BVC har en psykolog knuten till sig, som ger hjälp åt föräldrar. Det du beskriver låter inte som en bra situation för ett så litet barn. Jag förstår hur svårt och känsligt det blir för dig att ta upp det här. Ett bra sätt att närma sig problem är att visa intresse och ställa frågor som visar att du verkligen bryr dig om hur HON mår i situationen. Det brukar underlätta samtal bättre än att ta upp saken ur synvinkeln att hon "gör fel".

Charlotta: Hej min dotter är 5 månader och jag försöker att få henne att sova själv i sin säng genom att när hon vaknar och skriker på natten tar jag inte upp henne utan låter henne ligga kvar. stoppar in nappen och lägger på snutte filten...jag undrar om det kan vara psykiskt faligt? Ska man ta upp henne eller ska man låta henne ligga kvar?
Jenny Klefbom: Det är sällan farligt att utsätta barn för små frustrationer om relationen i övrigt är varm och tillitsfull. Jag tycker att du ska ställa dig själv frågan varför du vill att hon ska sova i egen säng. Om det handlar om att ni inte har det bra tillsammans (att du t ex upplever henne som oerhört krävande), eller att du tror att "det är så det ska vara", så finns det anledning att tänka ett varv till. Men om skälet bara är att du och din man vill "återerövra" sängen, och kanske sova lite bättre, så är det väl en naturlig lösning. Skriker din dotter väldigt mycket kanske ni kan vänta lite till med avvänjningen?

Sandra: Jag blev väldigt förvånad och aningens provocerad av ditt påstående att kejsarsnitt skull störa anknytningen mellan förälder och barn. Dels borde väl inte anknytningen mellan pappan och barnet påverkas av ett ev. kejsarsnitt (snarare tvärtom?) ch forskning har väl visat på att anknytningen sker succesivt och inte som för vissa andra däggdjur att anknytningen bara sker under det första dygnet,dygnen. Därför skulle jag gärna viljaveta hur du menar med detta och vad du har för belägg för dina påståenden om kejsarsnitt och anknytning?
Jenny Klefbom: Jag har svarat på flera andra inlägg där jag utvecklar mig lite mer om detta. Som du skriver så håller jag med om att anknytningen till pappan ev kan bli bättre efter ett kejsarsnitt. Dels pga att mamman kan vara ganska invalidiserad under de första veckorna, men kanske också pga att pappan är den som är med barnet de första timmarna - förutsatt att man tänker att de timmarna är viktiga. När det gäller forkning så är det förstås ett fält som är oerhört "svårbeforskat". Sen har forskningen visat på väldigt olika saker, om man bara går några få decennier tillbaka. För inte så länge sen så trodde vi att spädbarn inte relaterade alls, t ex. Min inställning är att man inte ska sluka nya rön med hull och hår. Sanningen är ofta nyanserad och komplicerad. Men självklart är inte anknyningen något som är avklarat efter de första timmarna i livet. Tvärtom ser jag anknytningsprocessen som något som pågår ända fram till att man dör.

margareta: Hej! Jag önskar titlar på böcker som handlar om anknytning mln barn och föräldrar samt relationer generallt. Sedan söker jag namn och nr (hemsida)till ngn som terapeutiskt arbetar med "anknytningsproblem". Stort tack för hjälpen!
Jenny Klefbom: På Svenska Dagbladets hemsida i anslutning till Idag-serien om anknytning, ges bra litteraturtips. Om du vill ha hjälp för ditt barn så kan du söka dig till närmaste BUP-mottagning. Där finns kompetensen. Det finns också privatpraktiserande psykologer och psykoterapeuter, som jag själv (min hemsida är www.psykologkompetens.se), som du t ex kan hitta via www.psykolognet.se.

Leona: Min dotter är 6månader och jag ammar fortfarande. För två dagar sen satt mama barnvakt. Jag lämnade henne sovande kl 06 och kom och hämtade henne kl 17. Hon varken mötte min blick eller log mot mig i mer än 1 timme. Men hon var normal mot pappan och övriga i rummet. Men mig ignorrerade hon. Varför?
Jenny Klefbom: Det är svårt att svara på då det kan finnas en mängd olika anledningar. Det går inte heller att säga om hon reagerat negativt på din frånvaro. Det handlar ju inte bara om frånvaron utan också om hur van hon är vid att vara ifrån dig, hur väl hon känner mormor osv. Generellt kan man väl säga att 11 timmar på raken kan vara tufft om det är första gången hon är ifrån dig och inte känner mormor. Men har hon träffat mormor mycket är hon sannolikt anknuten även till henne.

Sven: Hej Jenny ! Jag blev utsatt för fysisk och psykisk misshandel sen jag var 1 år och sedan genom hela barndomen. Jag fick inte komma upp i famnen för att bli tröstad, som barn. Jag blev ett ängsligt barn, som inte visade så mycket utåt. Men inom mig så fanns en ständig oro .Det har kommit att prägla mina relationer som vuxen. Jag har svårt att stanna i långvariga relationer. Jag har svårt att lita på människor. Det har förstört alla mina relationer hittills i livet . Jag är idag 45 år. Har du något tips hur jag kan lära mig tillit ? Att klara av att lita på människor och att ha en nära relation ?
Jenny Klefbom: Att gå in en lång psykodynamisk terapi är lite grann som att få en chans att "göra om" sin barndom. Många människor, inklusive jag själv, upplever att terapi faktiskt förändrat livet för dem. Du är bara 45 år. Det finns all anledning att låta resten av livet bli gladare och bättre än den första halvan har varit.

Karin: Hur kan jag förbättra en anknytning med vuxna barn
Jenny Klefbom: Börja med att fråga dem vad de upplever som problematiskt. Och var rustad och modig. Det är ingen bra idé att be om sanningen om du inte är säker på att du kan hantera den. Att be sina barn att öppna sig och sedan bara reagera med försvarinställning eller bortförklaringar är inte en väg som kommer att leda någon vart. Däremot brukar det underlätta om du själv vågar vara öppen. Kanske finns det faktorer i din egen barndom som ligger bakom din och dina barns relationsproblem. Att successivt berätta om dem kan ge dina barn en förståelse för ditt agerande. Det här är svåra saker och jag tror att det är en god idé att gå ett litet steg i sänder.

Niklas: Finns det någon koppling mellan anknytningsproblem och medberoende, alltså att man hela tiden söker sig till personer som har problem som man vill ta hand om och hjälpa?
Jenny Klefbom: Det tror jag. Det är ju mycket vanligt att barn till missbrukare själva söker sig till en missbrukande partner. Det är det man är van vid. Och det man är van vid misstolkar man ofta som trygghet.

Roberg: Hej Jenny! Vem vänder man sig till och man själv lider av problemet? Vilket psykolog som helst eller någon specifik kompetens?
Jenny Klefbom: Legitimerade psykoterapeuter har kompetens att arbeta med anknytningsproblem. Sen är det också helt avgörande att du själv känner förtroende för personen, och att du inte ger upp halvvägs. En avbruten terapi kommer bara att bekräfta för dig att "det inte är någon idé" och att "ingen är att lita på". Så håll ut även när det känns meningslöst och är jobbigt.

Tomasz: Hur förhåller sig anknyttningsteorin och KBT? Är det det en 100% krock eller finns det de som försökt bygga broar mellan dessa två?
Jenny Klefbom: Det finns de som försökt bygga broar. Bl a en teoretiker som heter Crittenden har formulerat en anknytningsteori som man har som utgångspunkt inom kognitiv psykoterapi. Jag själv har grundutbildning inom både psykodynamisk terapi och KBT. Jag tror att man kan ha glädje av både psykodynamisk och kognitiv terapi för anknytningsproblem. Därmot ställer jag mig lite tveksam till om renodlad beteendeterapi kan ge någon varaktig förändring av problemen.

Doris: Otrygg anknytning som orsak till ADHD och behandling utifrån det,dina erfarenheter?
Jenny Klefbom: En mycket intressant fråga, som jag hoppas att vi kan få mer svar på från forskningen i framtiden. Överhuvudtaget behövs det en större helhetssyn på människan, där ett närmande mellan t ex neuropsykiatri och utvecklingspsykologiska teorier är ett viktigt område.

Lisen: Hur påverkas barn vars förälder/föräldrar ofta sätter sig själv främst?
Jenny Klefbom: Det kan vara en orsak bakom dålig anknytning. Att vara förälder innebär att ha förmåga att skjuta upp sina bevov till förmån för sina barns. Men det innebär inte att vara självutplånande. Man är ingen bra föräldrer om man själv mår dåligt - och det gör man om man inte får sina grundläggande behov tillfredsställda. Det handlar alltså om en balansgång, där själva grunden är att den vuxna har det långsiktiga perspektivet och kan vänta lite.

Sven: Vi är ett homosexuellt sambo-par, en svensk och en sydamerikan, som vill adoptera barn. Vilka möjligheter finns för oss?
Jenny Klefbom: Undersök med de större adoptionsorganisationerna. För jag hoppas att ni inte tänker att sexuell läggning har något med anknytningsförmåga att göra? Det har det inte.

Andromeda: Varför uppgav du inte: "föräldrarna kan själva ha bli slagna och kränkta av sina föräldrar". Som orsak till att de inte knyter an och behandlar sina barn på "rätt" sätt med villkorslös kärlek.
Jenny Klefbom: Jag minns inte vad jag sa ordagrant, men jag är ganska säker på att jag som allra viktigaste faktor bakom anknytningsproblem nämnde om föräldrarna själva mår dåligt på något sätt, och i det räknar jag in om man har varit med om något traumatisk - som misshandel.

Anna: Hej Jenny! Sker anknytning under hela uppväxten? Jag tror jag knöt an till mina föräldrar under de första åren, men har senare under uppväxten inte haft närvarande föräldrar. Upplever idag att jag aldrig "hittar mig själv" eller någon trygghet i tillvaron. Hur kan man arbeta med detta?
Jenny Klefbom: Likaväl som det kan vara så att man fått väldigt mycket som liten, och därför klarar av stora påfrestningar senare i livet, så har jag också sett prov på hur en trygg uppväxt kan skakas i sina grundvalar av t ex allvarliga separationer under ungdomsåren. Du skriver inte hur gammal du är, eller hur din livssituation ser ut just nu. Ibland kan problem minska om man ändrar på praktiska omständigheter. Men ibland behöver man psykoterapi för att kunna må bättre. Sätt dig ner och fundera över vad du själv tror utgör påfrestningar i ditt liv just nu. Och vad du kan göra åt dem.

Linda: Mina anhöriga tjatar jämt om att jag ej har samma band knytna till mina barn pga att jag gjorde kjesarsnitt, stämmer det verkligen?
Jenny Klefbom: Läs gärna vad jag svarat andra som skrivit in om kejsarsnitt. Jag tycker att dina anhöriga tar sig lite stora friheter med dig, när de tar sig rätten att tala om för dig inte bara "att du har problem" utan också "varför". Jag är ledsen om jag har givit dem vatten på sin kvarn. Anknytning bygger på ett oerhört komplext samspel, där ett oändligt antal faktorer spelar in. En del är tydliga, andra mindre tydliga. Att kejsarsnitt kan vara en av dessa faktorer säger ingenting om hur anknytningen sen blir. Lika lite som om du var svårt förkyld, förlorade mycket blod, hade hela släkten på besök eller något annat som också kan ha påverkat anknytningen.

Carina: Om en ung mamma inte kan ta hand om sin nya bebis pga förlossningspsykos och bebisen bor med sin pappa några månader. Kan mamman och barnet då ta igen det dom "förlorat" senare?
Jenny Klefbom: Absolut! Och det är förstås jätteviktigt att pappan finns där. Kön, ålder, släktskap eller något sådant spelar ingen roll för anknytningen. Bowlby, som var den som först skrev om anknytning, har formulerat det fint: "Barnet mår bra av att vara tillsammans med någon som tycker om att vara med barnet."

Susanne: Hej! Hur du ser på hur man skulle kunna "lösa" många problem genom att lära föräldrar att ge spädbarnsmassage som är ett väldigt fint sätt att förbättra och fördjupa anknytningsprocessen. Att lära sig massera sitt barn från topp till tå stimulerar alla sinnen, hjärnans utveckling, cirkulation, immunförsvar, matsmältning, språkutveckling mm. Finns mycket forskning som bekräftar detta. Odelad uppmärksamhet mellan förälder och barn som ger stimulans åt båda håll. Som förlossningspedagog möter jag gravida som knappt har tid att vara gravida, som instruktör i spädbarnsmassage mammor som är osäkra på hur man närmar sig sitt barn, SÅ rädda för att göra fel! Man lär sig att VARA ihop med sitt barn samt ett forum för samtal utöver att lära sig massera. Inte minst lära sig respekt för barnets integritet eftersom man alltid måste fråga om lov innan man masserar. Ett spädbarn kan säga ifrån och man lär sig läsa barnets signaler. Kort sagt, vad tycker du?
Jenny Klefbom: Jag håller med till 100%

Inger: Jag såg inte programmet från början, och jag har en fråga gällande ett fosterbarn. Han fyller fyra år till sommaren och kom till oss samma dag som han fyllde två år, och hade varit i tre familjer innan han kom till oss. Han hade inte knutit an till någon i de tidigare familjerna, men kunde på en väldigt kort tid knyta an väldigt starkt till oss. Min fråga är om det är möjligt för ett så litet barn att brya upp från oss och knyta an till sina biologiska föräldrar. Föräldrakontakten har under den tid han varit hos oss varit väldigt varierande ibland har det gått hyfsat och ibland har föräldrarna bara varit arga på oss och gråtit. Det är beslutat om en hemgång och nu träffar han dom fyra gånger i veckan. När han har varit hos dom är han i stort behov att höra att vi älskar honom och att vi är en familj. Finns det någon möjlighet att han kan bryta upp från oss och knyta an till sin biologiska familj, utan att han får problem i framtiden.
Jenny Klefbom: I ditt brev lyser det igenom att det inte bara är pojken som har knutit an till er. Du är tydligt anknuten till honom också! En perfekt grund för honom att stå på. Därför förstår jag hur svår din situation är just nu. Du vill honom allt gott, och känner dig osäker på om han kan få det hos sina biologiska föräldrar. För det första vill jag säga att det han fått hos er kommer han att bära med sig hela sitt liv. För det andra skulle jag i din situation kämpa med näbbar och klor för att få fortsätta ha kontakt med pojken, även om han inte bor hos er. På det viset kan er relation fortsätta, att utvecklas, fördjupas och göra gott.

Maria: Hej! Jag bär på samvetsångest gentemot min äldsta dotter då jag har haft svårt med anknytningen. Jag jämför med mina andra två yngre barn som inte alls har varit svårt med. Mina känslor är annorlunda mot min äldsta jämfört med de yngre fortfarande. Det känns natuligt att krama, gosa med de yngre men min äldsta dotter är det svårare med även om jag gör det så känns det inte helt naturligt. Det känns så konstigt. Känner du igen detta? Vad kan man göra? Har du några tips? Hoppas på svar.
Jenny Klefbom: Jag tror att många föräldrar känner igen sig i din beskrivning. Hur man än förbereder sig, så är det första barnet ändå något av ett experiment. Man vet ju inte vad som väntar på samma sätt som när man får sitt andra. Ge inte efter för din egen osäkerhet. Försök att dra styrka ur relationerna med dina andra barn; de visar ju att du är en bra mamma! Och ge inte upp din äldsta dotter. Fortsätt att kramas och gosa. Men var också uppmärksam på om er närhet kanske också yttrar sig på andra sätt. Kanske kan ni prata på ett alldeles speciellt sätt med varandra? Kanske har ni gemensamma intressen som de yngre inte kan ta del av? Försök att se henne som den hon är, och möt henne där.

Pedagog: Arbetar som förskolepedagog, har ett adopterat barn på vår avdelning, föräldrarna vill att vi personal INTE ska ha en "nära" realtion till barnet, vi känner det besvärande att inte ta kroppskontakt eller möta barnet på samma sätt som vi bemöter och möter de andra barnen på avdelningen, vad tror du kan det som föräldrarna säger vara skadligt för barnet att knyta "normal" kontakt med oss pedagoger?? Tacksam för svar
Jenny Klefbom: Att det är viktigt med en nära anknytning till föräldrar betyder ju inte att det är dåligt med anknytning till andra vuxna! När det adopterade barnet ska börja på förskola är det förstås viktigt att föräldraanknytningen har utvecklats. Har den inte det är det bäst om barnet kan vara hemma en tid till. Har ni tillgång till någon förskolepsykolog som kan ha ett samtal tillsammans med föräldrar och pedagoger och reda ut de här missförstånden?

Liisa: Om man haft en dålig anknytning som barn, som lett till problem i relationer som vuxen. Det pratades om att nära relationer är viktiga. Är det då helt fel att dra sig undan för att komma till rätta med sig själv. Det är vad jag funderar på. Att flytta avlägset för att få tid att vara med mig själv och möta mig själv och mina behov. Det känns både skrämmande och nödvändigt och som ett jättestort beslut. Vet ej riktigt vart det kommer att leda.
Jenny Klefbom: Känner du ett behov av ensamhet så ska du ta det på allvar. Kanske kan det leda dig framåt i utvecklingen. Men jag tror också att man behöver träna på relationer, och då gärna i en trygg terapeutisk relation, eftersom det är det man inte har fått göra om man har brister i anknytningen. Men ta en sak i taget. Det ena utesluter inte det andra.

eva s: Hur gör jag för att reparera skadan från mig och min dotter. Hon blev utpladerad till fosterfamilj vid 13 års ålder, pga mig.
Jenny Klefbom: Din vilja är din främsta styrka. Visa din kärlek och din vilja att bygga upp er relation och att du inte kommer att ge upp.

Anna: Varför är det då så många som säger att man lär känna sitt barn under första veckorna efter födseln? Jag tyckte att jag kände mitt barn redan i magen. Kan jag ha fantiserat om hennes läggning och projicerat min uppfattning? Hon blev som jag trodde, nämligen.
Jenny Klefbom: Det beror kanske lite på hur man formulerar sig. Jag tror många känner igen sig i din beskrivning. Det är klart att det i någon utsträckning handlar om projicerade tankar och känslor (fast visst kan man ana sig till temperament även hos ett foster). Det viktiga är att du redan från början har haft starka känslor för ditt barn. Grunden för en stark anknytning.

Kristina: Hej! Är själv uppväxt i familjehem då mina föräldrar gick bort när jag var runt 7. Har en son själv nu, och jag känner att jag inte kan ge han för mycket kärlek, då får jag höra att jag "dalatar" med honom, å andra sida så har han självklart regler. Vad anser du om kan man ge för mycket kärlek? Ofta från skolan får man höra att han är en snäll, givmild och omtänksam kille.Kan det då vara avundsjukan från andra vuxna man får på sig? Jag vill inte att min skall känna sig utanför på nåt sätt. och sen att få en balans till mina bonusbarn som är i tonåren så de inte känner avundsjuka är svårt, då både deras mor och far har svårt att ge dem känslor, hur kan jag hjälpa dem? Utanförskap i en familj vill jag inte nån skall uppleva! mvh kristina
Jenny Klefbom: För att svara direkt på din fråga: Nej, jag tror inte att man kan ge för mycket kärlek. Däremot tror jag att man kan överbeskydda sina barn på ett sätt som inte gagnar dem. Framförallt för att man med sitt beteende signalerar att att det finns mycket att oroa sig för i världen. Men det låter inte som att din pojke är överdrivet orolig? Kan du inte dela med dig av din kärlek även till bonusbarnen? Den måste inte komma ifrån de biologiska föräldrarna. Det finns många exempel på styvföräldrar som fått en jätteviktig roll i sina bonusbarns liv.

Gunn: Hej Jenny. Jag är nu 62 år och känner igen mkt av det den adopterade operasångerskan berättade ( har glömt hennes namn ). När jag var 4,5 år " försvann min mamma och min lillasyster som var 3 år. Jag bodde kvar hos pappa. För ngra år sedan sa han " du tog det så bra, du frågade aldrig efter dom ". Då förstod jag att den separationen var en katastrof för mej. Jag minns ingenting från den tid vi alla bodde tillsammans. Har helt nyligen börjat gå i terapi och hittils träffat 3 olika psykologer. När jag berättat vad min pappa sa har dom inte kommenterat det alls, det gör mig mkt förvirrad eftersom jag själv tycker att det säger allt om hur jag haft det. För mig var det som om en järnridå som slogs igen. Detta rör mig så djupt att jag skrivit fel flera ggr, känner en stor sorg över att jag haft det så illa. Vänliga hälsningar Gunn
Jenny Klefbom: Jag blir också starkt berörd av din pappas uttalande. Jag förstår alltså att du har reagerat över att terapeuterna inte har bekräftat dig i den känslan. Vad som också slår mig är dock hur snabbt du har gett upp i dina försök att få terapeuterna att förstå. Alla vi människor har en stark önskan om att en annan människa ska se oss, förstå oss och känna med oss. Ibland tror man att en terapeut har speciella förmågor att förstå och se igenom oss. Fast vi är inga tankeläsare. Därför är mitt förslag att du inte ger upp, utan står på dig och förklarar vad uttalandet väcker för känslor hos dig. Bara på det viset kan du komma vidare i en terapi, i stället för att fortsätta att upprepa mönstret av att "ta det så bra" och bara gå vidare till nästa terapeut.

ulrika: ett barn som har knutit an till sin morfar, de ses varje dag,barnet är 3 år...Morfar går bort,hASTIGT!!vad ska man tänka på med barnet..Hon har mycket funderingar kring morfar nu!
Jenny Klefbom: Om hon inte har bott med morfar så har hon väl sannolikt knutit an även till er föräldrar? Och då kan ni hjälpa henne att lotsa henne tryggt genom sorgen. Ta hennes känslor på allvar, men låt dem vara på hennes nivå. När man är 3 år vet man inte vad det innebär att dö, och man behöver inte nödvändigtvis få det förklarat för sig i detalj heller. Lika lite som man mår bra av direkta lögner. Låt henne leka och prata och lyssna på det hon berättar. Titta på bilder av morfar tillsammans och minns roliga saker. Kanske kan ni göra ritualer tillsammans; skicka presenter eller brev till morfar, göra en fin "morfar-bok" eller något som ni känner väcker dotterns engagemang. På det viset kommer hon att bearbeta de svåra känslorna, som trots allt är en naturlig del av livet.

Jessie: Hej Jenny jag har två tjejer i skol åldern min minsta tjej har jag haft svårt att knyta an till sen hon föddes. jag och barnens pappa skilde oss när minsta tjejen var ca ett halvår. jag har själv haft en jobbig uppväxt och dras med deperisioner. Mina barn bor hos sin pappa och har gjort det sen minstingen var ca 1 år umgänget har fungerat till och från framm tills för några år sedan då jag träffar mina barn några timmar i veckan. Minstingen har nu sen ett år tillbaka börjat kissa och ibland bajsa på sig hon har det jätte jobbigt med skolan och hon har svårt att lära sig att läsa och skriva , hon får utbrott och ibland försöker hon göra sig själv illa med att bita eller slå sig själv.Kan allt det här bero på att jag inte har funnits däre som mamma? har ibland funderat på om hon har någon form av autism. Förlåt ett surrigt innläg men hoppas på lite svar och förslag. Ledsen mamma
Jenny Klefbom: Det är många trådar i ditt brev. Kanske är det därför som du tycker att det känns surrigt. Jag tycker att du ska beställa en tid på BUP och prata igenom situationen grundligt. Så kan de hjälpa dig med att sortera i alla trådar.

Klara: Hej. Jag har en son som är 1 år nu. Vi hade jätte bekymmer med att få honom att sova. Han sov knappt 20 minuter i sträck på hela natten under fyra -fem månaders tid. Vilket innebar att han var helt slut. Vi blev rekomenderade 5 minuters metoden och sedan dess har hans sömnvanor ändrats markant - han sover hela natten!! Men så fort jag hör någon kommentera metoden som socionomen gjorde i programmet får jag ont i magen att vi använt metoden.... Försent att fråga nu men hur ställer du dig? Tacksam för respons oavsett din reaktion. Min man blir galen på mig att jag oroar mig eftersom vår son mår jätte bra nu och han gråter sig absolut inte till sömns längre.
Jenny Klefbom: Jag förstår hur ni har haft det. Min uppfattning är att man ska försöka uppnå en så bra jämvikt som möjligt - där alla mår så bra som möjligt. Och då kan det vara aktuellt med olika metoder, även om de inte passar jämt. Det blir alltså en fråga om avvägningar. Att låta ett barn skrika är ju inte något gott i sig. Men om det handlar om att föräldrar som går på knäna ska orka med så kan det vara ett billigt pris att betala. T ex så orkar man ju leka, spädbarnsmassera, sjunga och skratta och vara glad om man är utvilad. Och det är ju också jätteviktigt för anknytningen. Mår er son bra i dagsläget, tycker jag inte ni ska fundera över om ni har gjort fel. Han är ju själv ett kvitto på att ni inte har gjort det.

Marianne: Hur känsligt är det för ett barn 9-10 mån. ur separationssynpunkt om föfäldr. reser på sem. 5 dag. och lämnas till farmor o farfar som hon träffar rel. regelbundet
Jenny Klefbom: En grundregel att hålla sig till är lika många nätter som år. Dvs att man kan sova borta en natt när man fyllt ett år. Men sen är det också viktigt att se till individuella behov. Ett känsligt, oroligt barn kanske inte mår bra av en natt heller. 5 dagar låter länge för ett spädbarn. Men det beror förstås också på relationen till farmor och farfar. Träffas man t ex dagligen även i vanliga fall?

Malin: Varför är det aldrig någon som pratar om vilken press föräldrar lever i idag? Du har i regel en 40 timmars arbetsvecka + lite till sen är det allt runt ett hem, jag annser att det är samhällets fel att vardagen ser ut som den gör! Och det gör mig förbanad. Vad skall vi göra åt detta? Jag har själv inga barn men jag ser hur mina nära och kära sliter för att få ihop sin vardag.
Jenny Klefbom: Det finns många, inte minst ensamstående föräldrar, som har det jättekämpigt. Men sen finns det också många som lägger tiden på att jobba och tjäna pengar till Thailandsresor, platt-tvar osv. För de familjerna kan man knappast skylla på samhället. Självklart tycker jag att man bör lägga sin tid på sina barn i första hand. Och för många finns det en del som de skulle kunna försaka under de viktiga småbarnsåren.

Jeanette: Mycket intressant det du nämnde om hur vi i Sverige "uppmuntrar" (kanske lite för mycket)till självständighet. Jag går min sista termin på lärarutbildningen och har precis i min uppsats funderat kring detta och hur detta kan påverka barnen i skolan. Vi vill utveckla barnen till självständiga individer och riktar arbetet idag mycket på individualiseringsfrågan. Vi ska ge alla barn det dem behöver utifrån deras behov, men glömmer vi inte bort det sociala samspelet i detta arbete?
Jenny Klefbom: Det behöver ju inte vara något motsatsförhållande, men jo, jag tycker väl kanske att det har blivit lite stark övervikt åt "självständighets-idealet".

Mamman: Jag har under ca 10 år inte mått bra i min familjerelation, med make och två flickor 16 o 18 år. Funderar på att bryta upp, tänka på mig själv. Sviker jag mina barn???
Jenny Klefbom: Att "skilja sig" från sina barn ser jag inte som en möjlighet. Det innebär ett enormt svek. Dessutom förstår jag inte riktigt ditt resonemang. Menar du att det är dina barn som ligger bakom att du mår dåligt? Så är det sällan. Dina barn är stora. Det handlar om några få år till. Tänka på dig själv kan du sedan göra resten av livet.

: TACK för värmande respons! Vid närmare eftertanke kan jag faktiskt intyga att det är så att jag och min äldsta dotter delar en annan slags närhet i vår relation, vi kan samtala på ett alldeles speciellt sätt och vi älskar att skapa (måla och pyssla mm) tillsammans. TACK för positivt tänkande! Maria
Jenny Klefbom: Tack själv, för din värmande reaktion på mitt svar.

Eva: Vi väntar på resebesked. Om min man skulle resa ned och hämta vår dotter utan mig, hur mycket svårare skulle det vara för mig att knyta an? Har precis varit riktigt sjuk och vill inte bli dålig igen, nu måste vi ju vara friska och ta hand om vår lilla underbara dotter när hon kommer. Bävar lite för resan till Indien, samtidigt som jag inte vill svika min dotter eller man. Känner mig lite kluven.
Jenny Klefbom: Anknytningen är ett långsiktigt projekt som inte hänger på dagar. Samtidigt är just det första mötet något som man ofta återvänder till i minnet. Och för dig att ha sett och känna till miljön som er dotter fanns i innan hon kom till er kan utgöra en viktig förbindelselänk er emellan. Ta dig en funderare över om det finns andra skäl än rädsla för sjukdom bakom din oro. Det är helt naturligt att vara orolig inför sin egen födelse som förälder (det gäller både traditionellt förlossningsrädda och adoptivföräldrar). Men det finns ocks lugnande hjälp att få inför detta stora.

Elisabet: Hej. Det känns som att felet helt skulle ligga på fosterfamiljen, men kan det inte oxå vara så att det är extra svårt att knyta an till ett barn som har detta med sig? Är själv fostermamma till en 7 åring. Han har varit här ett år och det känns som om man ger och ger men aldrig får något tillbaks. Han är liksom gränslös. Söker tex hellre kontakt(närgången) med främlingar än med oss i familjen...Hur kan det då bara vara mitt fel? Vad ska man göra när barnet inte verka vilja ha närkontakt? Han visar heller ingen empati för oss eller andra. Annars är han söt och trevlig... Hjälp! Hur gör man? Känner sig till slut nästa tom.
Jenny Klefbom: Kräv att den socialtjänst som placerat barnet hos er kostar på er kvalificerad handledning. Familjehem ska samhället vara rädd om, de gör ett jättejobb.

Lina M: När min dotter var bäbis fick jag en depression i samband med skilsmässa. Jag var helt själv med henne under tiden jag var sjuk. Jag kan se att hon blivit präglad av detta, vilket smärtar att se. Går det någonsin att "reparera"? Nu är hon 5,5 år och hon är väldigt känslig, gråter för minsta sak och tar lätt på sig skuld.
Jenny Klefbom: Jag antar att du kommit ur din depression nu? Det svåraste för deprimerade föräldrar brukar vara att förmedla glädje, lust och lekfullhet till sina barn. Det är viktiga inslag i anknytningsprocessen. Genom att förstärka just de delarna i samspelet er emellan kan du förmodligen hjälpa henne ur tungsintheten. Sen tycker jag inte att du ska dra dig för att söka professionell hjälp. Det kan ofta hjälpa med lite, för att nå stora förändringar.

Maria: Det jag undrar är varför är det så mycke mer koll på adoperade föräldrar än bilogiska.
Jenny Klefbom: För att någon överhuvudtaget ska vilja adoptera bort sitt barn, krävs det att samhället ställer upp någon slags garanti för att barnen får det bra. Samhället medverkar ju faktiskt till familjebildningen vid adoption, vilket inte är fallet med biologiska barn.

Johanna: Hej!Om separation är ett faktum hur kan man lättast ge barn på 1 resp 3 år den bästa tryggheten vid denna familjeförändring. Både mamma och pappa vill ta del av barnen lika mkt. Tar dom stor skada av separationen även fast de får mkt kärlek av oss båda.
Jenny Klefbom: Det viktigaste är att barnen får ha kontakt med båda föräldrarna ofta. Grundregeln är hellre kort och ofta, än långt och sällan. En vecka i stöten hos vardera föräldern utan kontakt med den andra under tiden är alldeles för långt för så små barn. Tänk själv på hur långt sommarlovet kändes när du var liten, så får du en glimt av hur små barn upplever tid.

Sandra: Hur identifgierar man enskilda barns speciella behov? Jag menar små barn som endast kommuincerar basala saker som hunger eller trötthet.
Jenny Klefbom: Små barn har fler behov än att äta och sova. Man vet t ex att barn som inte får någon fysisk närhet med andra människor faktiskt kan dö! Att lära sig förstå sitt barns små signaler - och stora signaler (skriket är ju en mycket stark signal om något slags behov) är en process som man växer in i tillsammans med sitt barn. Känner man sig osäker så finns det hjälp att få via BVC.

Tomasz: Hej! Vilken typ av terapi/terapeut lämpar sig bäst för att arbeta med min egen dåliga anknyttning?
Jenny Klefbom: Läs på lite om olika terapiformer, och känn efter själv vad du tror passar just dig. Valet av terapiform handlar inte bara om arten av problem, utan också om många andra faktorer i din personlighet och i dina värderingar.
Moderator: Nu måste Jenny, efter tre hela timmars chattande(!) sluta. Tack för alla intressanta frågor, och tack Jenny för all din tid! Chatten kommer att läggas upp i sin helhet på tv4.se inom kort.

Jenny Klefbom: Tack för ert stora engagemang och alla kloka och intressanta frågor. Jag har blivit gripen av flera brev, med stora livsöden koncentrerade i en kort text, och känner med er som har skrivit: Jag önskar er alla allt gott! Jag hoppas att mitt huvudbudskap har gått fram: Det är aldrig för sent. Det går alltid att utveckla sig själv och sina relationer, hur förskräckligt man än har haft det. För mer information i ämnet anknytning rekommenderar jag en titt på www.svd.se - idagsidan. Förutom att läsa artikelseriens finns också bra litteraturtips för den som vill fördjupa sig. För dig som själv söker vård rekommenderar jag att aldrig anlita någon som inte innehar legitimation utfärdad av socialstyrelsen. Det innebär dels att man har tillräcklig utbildning, och dels att man omfattas av samhällets lagar och regler och kan ställas till svars om man gör något fel. Man kan vara legitimerad läkare, psykolog eller psykoterapeut. Mig kan ni komma i kontakt med via min hemsida; www.psykologkompetens.se. Varma hälsningar Jenny Klefbom, leg psykolog