Camilla: Det är väl ändå vanligare att barn blir utsatta för övergrepp av nära anhörig eller bekant till familjen än av personal i barnomsorg?
Jenny Klefbom: Hej
Jag vet inte vad som är vanligast, och det gör nog ingen med tanke på vilket stort mörkertal det är. Vad jag däremot vet är att det allra vanligaste är att det är ett annat barn, dvs person under 18, som är förövaren.
Jenny

Kent!: Hej!Undrar om det inte är obligatoriskt att ett barn som misstänks att blivit utsatt att barnpsykolog blir inkopplad,eller kan man välja om psykologen ska bli inblandad i en utredning??
Jenny Klefbom: Att söka hjälp hos barnpsykiatrin är alltid frivilligt. Socialtjänsten, som är en myndighet, kan däremot "tvinga" till olika åtgärder. Fast jag har aldrig, i mitt jobb, varit med om att man har tvingat ett utsatt barn till någonting!

Anna: Kan man verkligen tala med barn om det här ämnet utan att skrämma upp dem? En allmän misstro till vuxna kan vara förödande för ett ungt barn enligt mig.
Jenny Klefbom: Jag tycker inte alls att man ska skapa en allmän misstro till främmande människor hos barn. Tvärtom så tycker jag att man ska satsa på att stärka barnets egna skyddsmekanismer. Det handlar dels om att barnet ska veta var gränserna går för vad andra får göra, dels om modet att säga ifrån eller ha andra bra strategier om obehagliga situationer uppstår, och dels om att veta när man ska berätta för vuxna om saker man varit med om eller känner till. Och det behöver man inte skrämmas för att göra. Inte heller tycker jag att man ska prata med barn om just det sexuella, det är ju den vuxnes perspektiv. Det räcker bra med att barnet känner till sina egna gränser.

rebecca: hur ska vi få barnen berätta om ngt har hänt, ifall barnet har förtoende på e lärare el. en släkt. hur ska vi förklara för att barnet ska undvika sådana människor
Jenny Klefbom: Jag är inte säker på att jag förstår i vilken situation ni befinner er. Är det så att ni föräldrar har misstankar om att någonting sker? I så fall tycker jag att ni ska göra allt ni kan för att få reda på sanningen; fråga den ni misstänker rätt ut, fråga hans/hennes chef, fråga ert barn (men tjata inte om saken). Om misstankarna kvarstår så får ni själva sätta de gränser ni behöver för att kunna känna er trygga.

Helena: Jag tror vet inte med 100% säkerhet men jag tror att jag blev sexuellt uttnyttjad som barn. Jag var mycket ung så jag själv kommer inte ihåg det. Det var en vän till mina föräldrar som gjorde detta. Så jag tänkte fråga vart man ska vända sig för att få reda på detta??? Jag känner själv att när jag fick dessa tankar att mycket föll på plats. Kan det vara ett tecken att man hela känt att man inte haft en lycklig barndom, fast man kan inte riktigt sätta fingret på varför..
Jenny Klefbom: Jag tror att du behöver prata med någon grundligare än vad jag kan erbjuda här för att förstå mer om dig själv och vad som har hänt. Men du har all anledning att ta dina känslor på allvar! I en terapi är det inte säkert att du någonsin får svaret på exakt vad det var som hände, men däremot brukar en sådan leda till att man kan slå sig till ro med "ovetskapen". Det viktigaste kanske inte är detaljerna, utan hur just du känner inför ditt förflutna.

Elisabeth: Alla barn/ elever har enligt läroplaner och Barnkonventionen rätt till inflytande i sin egen vardag i skola och förskola och att ha en röst som måste lyssnas på. Om barnen/ eleverna ska känna förtroende att berätta för vuxna vad de verkligen är med om så kräver det att barnens inflytande i skolan blir verklighet. Hur ska elever som lär sig att ordning och reda och respekt för läraren ska prioriteras, veta att det är ok att säga nej när det inte gäller i vanliga fall. Vi måste stödja lärarna i att ge barn inflytande i sin egen vardag, annars vågar inte barnen stå upp för sig själva.
Jenny Klefbom: Det där är en komplicerad fråga med många bottnar - om skolan ska vara mer auktoritär eller inte. Jag ser inte att den frågan nödvändigtvis har så mycket med frågan om sexuella övergrepp att göra. I alla fall inte med den grad av "lydnad" som kan vara aktuell i svenska skolor. Att man är tvungen att följa regler, göra som gruppen och lyda i vissa sammanhang gäller ju för alla barn. Det står inte i motsatsförhållande till att det finns absoluta gränser som andra inte får överträda.

Anna: hur reagerar du som psykolog på avslöjanddet att många pedofiler arbetar med småbarn? är det väntade siffror? för mig låter det väkldigt mycket med 75
Jenny Klefbom: Jag är förstås besviken på att lagen - som jag tycker är jättebra - inte följs. Däremot så vet jag ju att det finns en väldig massa människor med pedofila böjelser som aldrig ens har varit i kontakt med rättvisan. Så 100% säkert kan det nog aldrig bli. Sen är det förstås inte så konstigt att människor som tycker om barn också söker sig till yrken där de kommer i kontakt med barn.

Mia: Hur kan man märka på ett barn att han/hon blivit utsatt för övergrepp? Kan det vara lätt att missa signalerna, eller brukar de vara tydliga?
Jenny Klefbom: Det är väldigt olika. Jag har varit med om barn som reagerar mycket kraftfullt, och barn som inte visar någonting förrän flera år efter övergreppet. Och sen finns det sannolikt också en grupp där det aldrig kommer fram. Vad man som förälder ska vara uppmärksam på är plötsliga förändringar som inte har någon annan förklaring. Det kan handla om en plötslig motvilja mot en person eller plats, plötsliga rädslor/skräckreaktioner, plötslig håglöshet eller att barnet har verkat fasta i något tema i sin lek. Vad det än är som väcker din oro som förälder, så tycker jag att det är bra om man vänder sig till barnpsykiatrin för en bedömning. Då får man ju också hjälp med att hantera sin egen oro - om det nu inte finns något fog för den!

Anna: är det vanligt att barnet håller tyst om vad det utsatts för? jag har fått intrycket at framför allt små barn kan hålla traumatiska saker inom sig. vad är de tydligaste tecken en förälder ska kika efter?
Jenny Klefbom: Ja. Det är mycket vanligt att barnet inte berättar om vad som hänt. Det kan bero på flera saker. Till att börja med är det vanligt att pedofiler hotar/mutar/övertalar sig till tystnad från barnet. Men barn har också en fantastisk förmåga att ta på sig skuld för all världens synder. De känner intuitivt att det de har varit med om är "förbjudet" eller "fult" och lägger hela skulden på sig själva. Och då blir det svårt att berätta. Därför är det så viktigt att inte använda negativt värdeladdade ord när man pratar med barn om sådana här saker. I stället för "förbjudet" kan man säga att så "får ingen göra mot dig". Det skadar inte att vara övertydlig med vem det är som är ansvarig - och det är alltid den som är äldre.

Anna: björklund sa i nyhetsmrogon att det är vikarierna som är problemet när man talar om sexbrott i skolan. Är det även ditt intryck?
Jenny Klefbom: Jag tror att han syftade på att fast anställda lärare faktiskt har kollats mot brottsregistret, medan man (uppenbarligen) har slarvat mer med vikarierna. Men man ska ju också ha klart för sig att det finns personer som utför sexbrott utan att någonsin ha "åkt fast". Sen finns det en massa människor som arbetar med barn men utanför skolans värld, idrottledare och människor som arbetar ideellt med barn och ungdomar. De kollas inte självklart mot brottsregistret.

Peter R: Hur får jag kontakt med professionellt folk som kan prata med mina två döttrar och hur ska jag hantera signaler som jag fått. Min älsta skär sig i armen, Sonen har frågat mamma saker ang en kompis som han har ute på Internet som är sexuellt utsatt, Sonen har berättat att mammas sambo vill att 9 åringen ska sitta i hans knä mot sin vilja medans mamman skrattar och tycker det e så gulligt, 13 åringen har frågat mig hur långt fängelsestraff man får för våldtäckt, 13 åringen sa till mig pappa lovar du att du hjälper oss från detta helvete, när jag börjat frågasätta saker o ting så skrev min dotter på msn, Tack pappa för att du räddat livet på oss, vi älskar dig, barnen har förstört alla bilder på sin mamma, älsta dotter sover inte på natten utan sitter vid dator till på morronen, klippt och färgat håret för att inte se ut som mamman, DET FINNS MYCKET MER OM DETTA MEN VET INTE VAD JAG SKA GÖRA FÖR ATT FÅ KLARHET??
Jenny Klefbom: Det låter som att du är inne i en mycket svår situation där du har noll förtroende för dina barns mamma och hennes nya partner. Faktum är att jag tycker att situationen låter så svår att det finns anledning för dig att genast ta kontakt med socialtjänsten och be dem om hjälp. De har möjlighet att utreda och göra en bedömning av hur det egentligen går till runt barnen. Om du tycker att det känns svårt att fråga dina barn om vad de menar med sina starka uttalanden (som vad "helvetet" de lever i består av t ex) så är socialtjänsten mycket bra på att tala med barn om sånt - och barnen kan ibland ha lättare att öppna sig för en utomstående person.

Peter R: Om jag misstänker att mitt/mina barn har blivit utnyttjad/utnyttjade hur ska jag gå vidare för att få klarhet? Hur ska man tolka de signaler man får?
Jenny Klefbom: Om du misstänker något sådant så kan du vända dig till BUP (barn och ungdomspsykiatrin). Där finns det erfaren personal. Om det däremot är så att du misstänker att det pågår övergrepp, så tycker jag att du ska vända dig till socialtjänsten. För då kanske det krävs omedelbara åtgärder.

Peter R: Hur kommer jag i kontakt med psykologer som har erfarenhet om sexövergrepp på barn?
Jenny Klefbom: BUP, barn och ungdomspsykiatrin, ska ha erfarenhet och kunskap om sexuella övergrepp. Det kan vara en god idé att redan då du ringer och beställer tid berätta om vad saken gäller. Då ökar chanserna att du kommer till en person med stor erfarenhet av just ditt problem.

Anna: när du säger att det oftast är äldre barn som är förövaren, hur menar du då? att 15-åringar våldför sig på småbarn? detta har jag aldrig hört talas om. räknar man då även 14-15-åringar som barn?
Jenny Klefbom: Jag menar faktiskt barn i alla åldrar. Jag har varit med om att en 5-åring förgriper sig på sitt yngre syskon. Men vanligast är förstås att förövarna har kommit i puberteten med allt vad det innebär av hormonstormar och nyvaknad (och ibland förvirrad) sexualitet. När jag pratar om barn så menar jag alla mellan 0 och 18. Det är ofta lite ensamma tonåringar, som har det svårt i kontakterna med jämnåriga, som kan ge sig på yngre barn i sexuella syften. Det är också vanligt att ungdomar med handikapp, som förståndshandikapp eller autismspektrumstörningar, kan missförstå signaler och situationer, så att de utan att förstå det går över gränsen med yngre barn.

Anna: finns det mycket forskning på vad som skapar pedofila böjelser? Kanske inte ditt expertisomrpåde, men du kanske vet ändå?
Jenny Klefbom: Det finns förmodligen personer som vet mer om det här än jag. En sak som jag i alla fall vet är att man förut har trott att det huvudsakligen är personer som själva har varit utsatta för sexuella övergrepp som blir förövare. Så vet man nu att det inte är. Det finns visserligen ett samband med det är inte så att alla som själva utsatts senare blir förövare. Det finns också ett samband på så sätt att personer som begår övergrepp ofta har andra typer av problem samtidigt; psykiska problem, missbruk, ensamhet och utanförskap osv.