Cathrine: Hej Jenny! Roligt att ni pratar om bortskämdhet. Enligt min mening finns det personer som är bortskämda och personer som är BORTSKÄMDA. Jag har ofta blivit kallad bortskämd. Jag har turen att komma från en familj med bra ekonomi och otroligt bra föräldrar. Mina föräldrar har alltid hjälpt mig med saker som är viktiga/stora som ex utbildning, lägenhet m.m. men dom har också tidigt lärt mig och min bror värdet av pengar. Det började med att jag fick hela barnbidraget själv, men det skulle då täcka alla mina utgifter som kläder, bio, godis m.m. Under en period storstädade jag hela huset varje fredag och fick betalt för det. Så i det hela kan jag stolt säga: ja, jag är bortskämd men jag vet värdet av pengar och visar alltid min uppskattning. Det har gjort mig till en bättre människa!
Jenny Klefbom: Hej Cathrine! Vad du beskriver är att du har vuxit upp med föräldrar som har haft både resurser och inställningen att de vill hjälpa sitt barn. Vad jag lägger in i ordet bortskämd, är bland annat att barnen får förmåner mer eller mindre på BEKOSTNAD av föräldrarna. Dvs att man väljer att prioritera ganska onödiga behov hos barnen (flera leksaker, märkeskläder, att städa åt dem) samtidigt som föräldrarna får offra det de skulle vilja ha (egna nya kläder, att vila på söndagen i stället för att städa, t ex). Och så låter det inte riktigt som att du har haft det. Men man kan förstås definiera ordet bortskämd på olika sätt.

Nettan: Hej hur kan man hjälpa ett barn som har dyspraxi? min son har antagligen det han går på utredning nu och han har det jobbigt i skolan hur kan vi på bästa sätt underlätta för honom ?
Jenny Klefbom: Hej Nettan! Med verbal dyspraxi menas att barnet har dålig munmotorik, vilket yttrar sig i sluddrigt tal. Ibland växlar det, så att dyspraxin blir mer uttalad när barnet är trött, stressat, eller har pratat länge. Om man är uppmärksam kan man försöka identifiera när det blir jobbigt för barnet, och se till att undvika sådana situationer. När det gäller träning av munmotorik och liknande rekommenderar jag er att ta råd av den logoped som gör utredningen. Ibland är dessutom dyspraxin bara ett symtom i en större problembild, och då behöver man förstås ta hänsyn till helheten.

Linda: kan du ge exempel på saker man inte ska göra som förälder för att räknas som curling förälder.
Jenny Klefbom: Hej Linda! Det går inte att tala om vad curling innebär i så konkreta termer, eftersom olika barn har olika behov. Att bära en 8-åring upp för en trappa kan t ex vara överdrivet omhändertagande, men blir helt normalt om barnet är rullstolsbundet. Alla har vi olika svårigheter som vi behöver lite extra hjälp med, alla har vi olika mycket resurser att fördela mellan familjemedlemmarna och alla har vi olika mycket ork och intresse för olika saker. För den ena föräldern är det rena terapin att stå och baka bullar till utflykten, medan den andra hatar det. Så sätt upp dina egna regler. Det viktiga är att ni alla i familjen får utrymme för era behov, att barnen får lära sig färdigheter som är viktiga att kunna som vuxen, och att de får möjlighet att utvecklas och upptäcka sina förmågor och talanger.

A: Hej, En av våra vänner förlorade sin nästan jämngamla (4 mån) son i plötslig spädbarnsdöd. Vi är ett stort gäng vänner och har lite svårt med hur vi ska bemöta dem. Ska vi lämna dem ifred ett tag eller vad gör vi? Dem är väldigt chockade såklart och är inte hemma än. Jag som själv har en son i samma ålder går med stor sorg och vet varken ut eller in. Har inte sovit på 2 dygn då jag är och kollar så han andas osv. Kan ni vänligen informera lite om hur man bemöter i dessa situationer. Mvh En sorgsen
Jenny Klefbom: Hej A! Till att börja med så vill jag rekommendera dig att läsa någon av de böcker om sorg som finns, till exempel Barbro Lennéer Axelsons nyutkomna bok. Många människor som varit med om att förlora ett barn vittnar om att de blir lämnade väldigt ensamma med sin sorg. Förmodligen är denna typ av sorg så oerhört svår, att man instinktivt känner att man behöver lämna föräldrarna i fred. Och visst har man ett stort behov av att vara "i fred", men samtidigt är det många som beskriver hur oerhört mycket det betyder att man får någons medkänsla. Kanske kan ni ringa och fråga dem hur de vill ha det, om det finns något ni kan göra för att vara ett stöd. Eller bara skicka ett kort och säga att ni finns där om de orkar ha kontakt. Det tror jag betyder jättemycket i en så svår situation.

Linda: Tycker också att samhället skapar detta curlande, vårt sätt att se på barn idag i allmänhet. Dem får inte gå själva till skolan för då kan någon röva bort dem, eller de kan bli påkörda mm. Jag brukar låta min sjuåring göra ärenden åt mig för det lyfter honom och han känner sig stor och ansvarsfull. En gång ringde dem från videoaffären och berättade att de inte tyckte att en sjuåring fick lämna in filmer......... Vart är vi egentligen på väg? Han går inte över någon väg till torget och det är ett litet torg, han behövde inte ens hantera pengar, vilket han kan och har gjort också. Det var ju det som var grejen med att växa upp, att ta ansvar att gå/cykla till skolan och träning tillsammans med kompisar att få mer och mer ansvar av mamma och pappa. /Linda
Jenny Klefbom: Hej LInda! Jag håller helt med dig. Barn är ju verkligen olika mogna och ansvarstagande, och för det mesta är det föräldrarna som bäst vet vad man kan anförtro just sitt eget barn. Ett barn som är moget att ta ansvar, blir väldigt hämmat av att inte få göra det. Så stå på dig! Tala om för videoaffären att din son klarar av det här och var stolt över honom! Lika mycket som man ska sätta gränser för sina barn, så ska man också klara av att sätta gränser mot andra människor och "samhället", när det försöker pådyvla dig uppfattningar om "hur saker ska vara".

cecilia Andersson: Hej! Är bonus mamma till en 4 åring,sen 2 år tillbaka,som ej har så mkt respekt för mej,är väldigt bortskämd av 2 föräldrar som ej sammarbetar,jag försöker va hård o sätta gränser o har dåligt m tålamod för hon år uppkäftig o elak mot mej o en pappa som stärker hennes ego m bara kärek o tröst när hon är en drama queen,pappan är min prins när vi är själva/Tack på förhand,du är fanastisk o lyssna på/Kram Cicci
Jenny Klefbom: Hej Cicci! Tack för dina snälla ord! Jag hör av ditt mail att ni har fastnat i lite stereotypa roller där hemma. Roller som jag tror på sikt kommer att måla in er i varsitt hörn, där du blir allt hårdare och strängare, och får en allt mer uppkäftig och motsträvig styvdotter, och din man blir mjäkigare och mjäkigare i sina försök att släta över och ställa till rätta. Det här är ett problem som i grunden inte har så mycket att göra med den lilla 4-åringen. Hon är nog i själva verket den som kommer i kläm och får lida mest av alla samarbetsproblem mellan vuxna som hon tvingas leva med. Ta din partner i hampan och gå till familjerådgivningen. Där ska ni göra upp en tydlig handlingsplan där ni bestämmer vem som har ansvar för vad när det gäller flickan, vilka grundläggande regler som ska gälla, hur samarbetet med mamman ska gå till osv. Sen är det faktiskt din man som ska ta huvudansvaret för sitt barns uppfostran. Kosta på dig att lämna "scenen" när det hettar till. Ta ett bad. Läs en bok. Titta på teve. Som styvmamma gör du störst nytta om du satsar på att göra roliga saker med flickan, i stället för att ge dig in i uppfostran av en flicka som redan verkar ha påverkats av den instabila situationen runt omkring sig.

Sofia: Hej Jenny! En fråga om potträning. Jag har en dotter på 2 år 8 mån som kontrollerar blåsan mycket bra, men som absolut inte vill kissa på pottan. Det har hänt en enda gång att hon kissat på pottan. Hon begär blöja när hon känner att hon är kissnödig. Hon har nyligen fått en liten syster som nu är 2 mån men det var likadant även innan hon föddes.
Jenny Klefbom: Hej Sofia! Ni behöver dels se till så att pott- eller toalettbesöket associeras till positiva känslor för henne. Och dels vara mycket bestämda med att det är det här som gäller nu (en tvååring ska inte kunna "begära" saker). När det gäller det förstnämnda så vet jag inte vad er dotter uppskattar, men det vet säkert ni. Om det så är att läsa en liten saga, få leka en stund med mamma efteråt, att tända ljus och ha mysstund på toaletten eller vad som helst. Till och med belöningar av typen "efteråt fikar vi och äter bulle" kan vara okej om det handlar om att etablera en ny vana (bara ni så småningom lyckas bryta själva bull-vanan). Var glad och positiv, och lyft det faktum att hon är stor och duktig som nu klarar av att veta när hon är kissnödig. Massor med belöningar och glada tillrop, alltså!

Mikaela K: Har en 1-åring som vaknar varje natt vid 2 och vill upp till oss. Vi tar alltid upp henne , varför jag misstänker hon satt det i "system". Bör vi "tvinga" henne att ligga kvar lr är det ok att ta upp henen? Tack! // MK
Jenny Klefbom: Hej Mikaela! Att 1-åringar skulle vara så utstuderade att de sätter saker i system låter lite avancerat. Men jag kan gå med på att det tycks ha blivit en vana, och en vana som hon trivs med. Om hon somnar om och ni trivs med att ha henne i sängen utgör det här ju inget problem. Kanske att ni till och med ska börja ha henne i sängen hela nätterna, för att slippa "omvägen" över uppvaknandet vid 2. Om det däremot är så att uppvaknandet följs av en lång vakenhet, och att det här gör livet besvärligt för er, ja då behöver ni etablera nya vanor. Det är ni som måste göra det, er dotter kommer inte att lyfta ett finger för att ändra på något som hon trivs med ;)

Nikesmamma: Min dotter på 19 månader låter inte våran katt vara i fred, hon jagar honom och rycker i svansen när hon får chansen. Vad vi än gör så är katten lika intressant, hur ska vi få henne att förstå att katten är förbjudet område, vi har försökt prata och förklara, Det hjälper inte att bara ta bort henne och inte heller att skälla. Vi vet inte hur vi ska tackla det här problemet längre.
Jenny Klefbom: Hej Nikes mamma! Varför är katten förbjudet område? Finns det skäl att oroa sig över vad katten kan ta sig till? Annars är min erfarenhet att det inte finns några bättre uppfostrare än djur. De brukar vara mycket tydliga med vad de ställer upp på, och kan oftast också visa det på ett helt lagom "hårdhänt" sätt. Och att lära sig interagera med djur är någonting väldigt värdefullt för barn. Men visst finns det katter som tar i för hårt, blir rädda och trängda osv. Men då är det kanske snarare katten som utgör problemet?

mi: min sonpå 6år har asperger & vill ha lugnt medans min son på 4år för mkt liv vet ibland inte hur jag ska lösa det...
Jenny Klefbom: Hej Mi! Att ha ett barn med funktionsnedsättning ställer onekligen speciella krav på familjelivet. Just därför finns ju också möjligheten till lite extra stöd ifrån samhället (även om det förstås inte löser alla problem). Har man ett barn med Aspergers syndrom har man t ex möjlighet att få vårdbidrag, så att man kan gå ner i arbetstid lite och på så sätt ägna mer tid åt barnen. Man kan också få kontaktfamilj, eller annan typ av avlastning. Sen får man också vara fiffig. Hörlurar, stängda dörrar, skärmar osv kan göra det lugnt kring ett barn, trots att han sitter mitt i en kaotisk miljö

katrin: Hejsan! Jag har ett problem med en svärmor, som inte kan avstå spriten när hon är barnvakt. Vi har pratat med henne om detta, och hon blev vansinnig. Maken tycker inte det är så farligt att hon dricker när hon passar barnen över natten, men jag tycker det är hemskt. Detta leder till mkt bråk Hon anser att vi inte ska tala om för henne hur hon ska sköta barn HJÄLP
Jenny Klefbom: Hej Katrin! Personer som missbrukar har ofta en uppsättning beteenden som går ut på att förminska problemen, bortförklara saker, förneka och skylla ifrån sig. Det hänger ihop med missbruket. Samtidigt ska man som anhörig alltid räkna med att man kommer i andra hand - det är alkoholen (eller drogen) som är första prioriteringen för den som är beroende. Om man kan ta hand om barn under en kortare period trots att man har druckit är en svår fråga. Även föräldrar dricker ju ofta ett eller ett par glas vin på lördagen, och lämnar inte bort barnen för det. I grund och botten kanske man vill skydda sitt barn ifrån själva missbruksbeteendet, även om man vet att konsumtionen aldrig riktigt går över styr. Men man har förstås också rätt att oroa sig över hur även en måttligt påverkad person förmår ta hand om små barn. Det räcker inte med att man klarar av det nödvändigaste, eller håller sig nykter så länge barnen är vakna. Man måste också kunna ta hand om en nödsituation som att barnet blir sjukt mitt i natten, att det börjar brinna eller liknande. Det viktigaste i allt det här är att du och din man får en samsyn kring problemets allvarlighet. Kanske skulle det vara till hjälp för er att ta kontakt med en förening för anhöriga till alkoholister. En annan bra början är att söka hjälp hos familjerådgivningen, för att börja prata igenom saken. Satsa på att klarlägga fakta, i stället för att fastna i låsta känslomässiga lägen.

milla: min son på 6år kissar på sig på natten hur länge ska man vänta innan man söker hjälp?
Jenny Klefbom: Hej MIlla! Vänta inte alls! Kontaka barnläkarmottagningen på en gång. Snart är det dags att börja sova över borta, och då är det jättejobbigt att lida av sängvätning.

maria: hej. Du fick idag en fråga om en 4-åring där allt föräldrarna gjorde i klädesväg blev fel. Du frågade då om det var problem med maten också. Min 4-åring krånglar alltid vid måltid. Kan det etyda något annat då? Tack på förhand för svar! /mvh Maria
Jenny Klefbom: Hej Maria! Det jag undrade över var om 4-åringen hade väldigt stora problem med följsamhet. Att han gick sin egen väg i allt, så att vardagsrutiner inte fungerar, och dagis tvingas sätta in extra resurser för hans skull. Om det är så stora problem (och kläderna alltså bara är en liten del av det hela) behöver man ta reda på vad det står för i kontakt med professionella. Men att krångla med maten är förstås också ett mycket vanligt beteende i 4-års åldern och behöver inte stå för någonting allvarligt om det är det enda det handlar om.

Anna Gram: Jag har bara ett litet inlägg angående ert samtal i nyhetssoffan. Jag och hela min yrkeskår skulle uppskatta om ni kunde sluta att använda ordet "dagis". Det existerar inte längre utan går under namnet förskola. Vi har haft en läroplan sedan 1998 och nu är även en reviderad upplaga på väg att ta fäste i förskolans värld. Det känns som om det är dags att slopa uttrycket dagis och kalla det för vad det är, en förskola. Tack på förhand.
Jenny Klefbom: Hej Anna! Det du tar upp råder det delade meningar om även inom förskolevärlden. Eftersom många barn säger "dagis", har många förskolor accepterat den benämningen. Själv säger jag oftast förskola, utifrån min respekt för allt det du tar upp, men ibland faller "dagis" sig naturligare. Precis som jag ibland också säger "plugget" om skolan och "soctant" om socialsekreteraren. Jag sträcker mig till och med så långt att jag kallar mig själv för sånt som "psykopat-tant", osv, alltefter vad barnet väljer. För mig är det viktigt att ha med lite humor och distans när jag pratar. Och språket är inte något vi styr över, det lever sitt eget liv. I grund och botten tror jag inte heller att vår yrkesstolthet ligger i våra titlar. Har vi t ex en helt annan syn på lokalvårdare nu, när vi har slutat att kalla dem för städare?

Mille: Det talas väldigt lite om psykisk misshandel av föräldrar på småbarn, känner en mamma som hotar med tomma hot, skrämmer de, låser in de i huset och låtsas åka utan de så barnen blir hysteriska osv. Var går gränsen och hur ska man reagera som utomstående då det är uppenbart att föräldern är i stark behov av hjälp
Jenny Klefbom: Hej Mille! Som du själv skriver så handlar det nog ofta om föräldrar med en egen psykiatrisk problematik, när det förekommer sådana beteenden mot barn. Och jag håller också med dig om att det både pratas, och görs, väldigt lite i sådana lägen. Socialtjänsten omhändertar t ex oftare barn som utsätts för fysiska övergrepp, eftersom det är så svårt att bevisa skadorna av den psykiska misshandeln. Men det är ändå till socialtjänsten du ska vända dig. Och vänd dig dit varje gång du ser tecken på sånt här. Har det kommit in många anmälningar, gärna från många håll, blir det till slut nödvändigt för dem att agera.

Jenny Klefbom:

Tack för alla bra frågor! Ni är många som inte har fått svar, inklusive Maria som har problem med sjukhusfobi, tvillingmamman som efterfrågar tvillingtips osv. Snälla - kan ni inte ringa om två veckor igen, så lovar jag att ta upp era frågor i programmet!

Varma hälsningar från Jenny