Det är sent 50-tal och Frank och April lever förortsliv i Connecticut med två barn. Han jobbar på kontor inne i stan och hon är hemmafru men ingen av dem är särskilt nöjd med tillvaron. April gav upp sin skådespelarkarriär när de gifte sig och något viktigt saknas i hennes själsliv samtidigt som Frank längtar bort från skrivbordet som binder honom i ett inrutat mönster. Detta påverkar deras äktenskap och kärleksliv som börjar gå på tomgång utan passion eller spänning, den söker de på andra ställen hos kontorsflickan eller grannen. Nästan desperat kommer April på idén att de ska sälja huset och flytta till Paris där Frank befann sig under kriget och hon har själv alltid längtat dit. Förhoppningsvis kan detta bli början på något nytt, men det måste också bli slutet på något annat…

Sam Mendes film bygger på Richard Yates roman och kan nästan ses som en föregångare till Mendes stora genombrottsfilm American Beauty. Det är samma förortshus och problematik fast fyrtio år tidigare, eller som Bryan Ferry skaldade så fint på en Roxy Music platta: In every dreamhome a heartache!
Om fokus låg på mannen, spelad av Kevin Spacey , i den förra filmen så är koncentrationen mer på kvinnan, tolkad av Kate Winslet , denna gång. Det är hon som försöker bryta mönstret och de bojor som visionen om drömfamiljen lurat på henne. Det är två sargade själar vi lär känna som försöker hålla fasaden intakt utåt men krackeleringarna syns alltmer och grälen mellan Winslet och Leonardo DiCaprio känns in i hjärteroten. Jag tror att såväl ung som gammal kan uppskatta denna iscensättning men för oss ”gamlingar” som varit med ett tag och upplevt egna ”sorger och besvär” tar den extra hårt! Måste också framhålla foto, scenografi och musik som ytterligare bidrar till den hjärtlösa stämningen i huset på Revolutionary road.
BETYG: 4 solar