Jenny: Min 16-åriga systerdotter vill bo hos sin mamma och det gör pappan fruktansvärt arg. Det är mycket bråk och skrik. Hur bemöter man bäst hennes 14-åriga lillasyster som då "glöms bort" och som sluter sig i sig själv?
Jenny Klefbom: Hej Jenny! Det är bra att du tänker på systern, som verkar hamna lite i skuggan. Kanske kan just du vara den som "lyfter" hennes frågor. Som lyssnar, och frågar hur hon har det och mår. Det behöver inte heller alltid vara så mycket prat. Det kan räcka med att bara vara tillsammans, erbjuda henne att vara hemma hos dig, eller att bjuda med henne på nåt kul någon gång, som bio.
gabriela: Hej Jenny! Tack för dina intressanta råd. Jag har en dotter som är 12 år, väldigt duktig i skolan, spelar tennis, har kompisar, är omtyckt, har normal vikt och utseende. Men hon har väldigt dåligt självkänsla och tycker inte alls om sig själv, vilket gör att hon är ledsen ibland och nästan deprimerat (hon är generellt negativ till nästan allt, och har ett pessimistisk syn) Hur kan vi hjälpa henne? (inga problem i familjen annars)<br>
Jenny Klefbom: Hej Gabriela! En del människor är glada och skrattar åt allt, medan andra är mer grubblande och pessimistiska. Vi har olika läggning helt enkelt. Men det är också så att man går igenom mer tungsinta perioder i livet, och tonåren - som din dotter är på väg in i - är väl kanske den tyngsta av alla perioder. Vad jag tänker att ni föräldrar har för uppgift nu, är att urskilja när de normala tonårskänslosvängningarna övergår till sjukdom, det vill säga depression. För då är det dags att söka behandling. För det första tycker jag att ni ska gå mer på hur er dotters liv fungerar, än på vad hon säger och känner. Tycks hon i stort sett trivas med skolan, kompisarna och er i familjen, så finns det förmodligen ingen stor anledning att oroa sig. Och känner ni er oroliga ändå, kan man söka kontakt med BUP eller en privatpraktiserande psykolog bara för att få en bedömning om hennes mående.
Anna: Hej jag undrar hur barn påverkas av att bo varannan vecka hos mamma och varannan hos pappa. Min dotter är snart 1år och då funderar vi på att införa varannan vecka med en smidig övergång förståss. Men är det stressande för barn att ha dubbla boende så tidigt? Tacksam för svar. Mvh Erica
Jenny Klefbom: Hej Erica! En vecka är jättelång tid för en ettåring. Och jag kan, hur bra det än passar föräldrarna, inte rekommendera det om jag ser till barnets bästa. För ettåringar tycker jag att det bästa är om de kan bo hos en förälder, men ha daglig kontakt med den andra genom besök, promenader osv. Och sen kan man så småningom börja med enstaka nätter hos den andra föräldern.
Lennart: Hur skall man få en 11-åring att göra läxor utan att behöva tjata hundra gånger innan?
Jenny Klefbom: Hej Lennart! Jag blir nyfiken på hur snacket går mellan dig och din 11-åring. Är ni osams så att 11-åringen vägrar göra läxorna? Glömmer han eller hon vad du sagt? Eller är läxor det vidrigaste som finns i världen? Vad jag menar är att ni tillsammans behöver reda ut varför det blir så här. Och vad som är hindret. Sen brukar det vara bra att göra ordentliga, konkreta rutiner och överenskommelser kring hur läxläsningen ska gå till. Överenskommelser som ni alltså kompromissar er fram till och som båda kan acceptera.
Maria: Hej Jenny! Jag har en treåring och han är jätte nonchalant, lyssnar inte alls. Han har blivit jätte bråkig, han slår sin lillebror som är 8 månader och även med sin storebror på 8 år. Han vet att man inte får slåss men struntar i det. Han bryr sig inte vad man säger. Hur ska jag hantera detta?<br>
Jenny Klefbom: Hej Maria! Det låter som att du har fått en riktig "treåring" i huset! En liten knatte som tycker att han är stor nu, och kan bestämma över det mesta i sitt liv. Mitt förslag är att du tänker lite som om han vore tonåring. Ha överseende med det värsta "storhetsvansinnet", men acceptera inte våld och elakheter mot syskonen. Sätt tydliga, fysiska, gränser. T ex genom att hålla i hans händer, eller om det behövs hela honom, om han ger sig på sin lillebror.
Lenise: Hej Jenny Jag har ett barnbarn som är 3 år och sominte kan i sova om hon inte pilla på mammas, pappas eller mormmors bröst vårta. Jag är orolig darför hon kan inte sova ordentligt hon sover oroligt spesielt när hon vaknar mitt i natten och lettar efter brösten . Hon kan blir arg even hon sover <br>
Jenny Klefbom: Hej Lenise! Det låter lite på dig som att ni alla oroar er över att flickan sover dåligt, och att ni därför accepterar hennes pillande? Jag tror inte att ni behöver oroa er. De flesta treåringar sover inte jättedjupt och vaknar några gånger per natt. Även om man inte heller alltid märker det om man sover i olika rum. Att pilla på bröstvårtor är ett beteende som jag tycker börjar bli oacceptabelt i ditt barnbarns ålder. Hon kan ju t ex inte göra så på andra människor än er i familjen. Därför tycker jag att ni ska försöka hitta något annat som hon kan pilla på (helst inte någon annan kroppsdel, utan något som kan bli hennes eget; ett gosedjur eller liknande). Ett tips kan vara att höra hur de har gjort på vilan på förskolan, förutsatt att hon går på förskola. Hur har de fått henne att somna där?
Maria: Min 19-åriga dotter har just berättat att hon är gravid, hon hade det jobbigt hela högstadietiden och har just kommit in på gymnasiet på en linje som hon faktist trivs med. Hur ska jag förhålla mig, säga o stötta? hon vet inte vad hon ska göra men det låter som om hon vill behålla barnet.<br>
Jenny Klefbom: Hej Maria! Vilken svår situation ni är i. Det är väl ingen förälder som blir så jätteglad om deras barn "offrar" sin utbildning och skaffar barn tidigt i stället. Men - jag har ändå sett många exempel på hur det som först tedde sig som ett jätteproblem i stället blev allas stora glädje och lycka. Och det finns många exempel på duktiga unga tjejer och killar som faktiskt klarar av både barn, studier och jobb. Du måste acceptera att det här valet är din dotters. För så länge du har en tydlig åsikt i frågan kommer det bli svårt för henne att prata med dig om saken. Om du klarar att släppa ditt "ansvarstänkande" tror jag att du kan vara en större hjälp för henne som samtalspartner. För visst behöver hon få vrida och vända på problemet om och om igen, och känna att hon har ditt stöd vad hon än kommer fram till.
Nybliven mor: Min son är snart 2 månader och är så grinig mellan kl 18 och 20 (middagstid). Jag ammar som en tok men han blir ändå inte nöjd. Han vill liksom vara med men sitta i knäet vilket är svårt när man äter. Detta leder till att vi kan aldrig äta samtidigt jag och min man.
Jenny Klefbom: Hej! Det låter som att din pojke har lite kolikliknande besvär! Väldigt många barn har en skrikig, orolig period just vid den här tiden på kvällen, eller i värsta fall senare. Det är förstås jättejobbigt när man måste äta i skift, men jag kan lugna dig med att i de allra flesta fall så går det över ganska snart. Se till att få lite avlastning, så att ni får små korta stunder tillsammans. Och anpassa er till er sons rytm! Kanske kan ni få äta en lång och härlig söndagsfrukost tillsammans, i väntan på att middagsfriden kommer tillbaka.
Lena Johansson: Hej, Vi har en 14 årig underbar jobbig tonårsflicka. Hon är oftast glad och trevlig när hon kommer hem från skolan, men mot framför allt sin pappa är hon nästan alltid sur, svarar inte på tilltal, och är allmänt otrevlig. Hon behandlar honom stundtals som luft, fastän han i regel alltid bemöter henne glatt.
Jenny Klefbom: Hej Lena! Underbar och jobbig är en bra beskrivning. Jag tycker att ni ska njuta av att er dotter faktiskt har bra stunder, t ex när hon kommer hem från skolan. Och så försöka stå ut med resten. Det är viktigt att hennes pappa får stöd i att inte ta allt personligt, för det är sällan personligt menat! Under tonåren gäller det att stå ut med att ge, men inte alltid få något tillbaka. Samtidigt är det också självklart att man måste få reagera och tala om om man blir ledsen, sårad och arg. Men helst utan att själv få stora känsloutbrott. Jag tror att du kan vara ett viktigt stöd för pappan nu, och bekräfta honom i att han gör rätt och är en bra pappa.
Carina: Jag har en dotter i nian som tidigare har haft ganska stora problem med prestationsångest i skolan. Det var naturligtvis mycket jobbig för henne då hon blev stressad av att inte alltid kunna prestera så bra som hon ville. Nu är det istället som om hon har givit upp lite. Det är som om hon kommit fram till att om hon inte gör sitt bästa (dvs inte pluggar så mycket) så blir hon inte lika besviken när det inte går bra på proven. Hon säger att hon inte "satsar" och att det inte är någon idé. Hon vill gärna få MVG i alla ämnen, hamnar ofta på G i stället. Flera av hennes bästa vänner ligger högre än henne i resulat. Det här är en smart tjej med en stor analytisk förmåga och jag vill inte att hon missar chansen att komma in på den skola hon vill. Jag hjälper gärna henne med skolarbetet, men hon säger att jag kör över henne och hon gör hellre andra saker. Jag vill säkert för mycket och är säkert för dominant, men jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det istället. Min egen skoltid präglades av samma prestationspångest som hon hade tidigare, men jag hade lätt för att lära och blev inte besviken på mig själv. <br>
Jenny Klefbom: Hej Carina! "Duktiga" mammor får ofta "duktiga" döttrar. Och mammor som lider av stressrelaterade problem, får ofta döttrar med stressrelaterade problem. Jag tycker att dina tankar är helt befogade, och förstår din frustration över att din tjej tycks "slösa bort" sin förmåga. Samtidigt tycker jag att din dotter är oerhört stark som har gjort ett tydligt val: Hon prioriterar att må bra framför att prestera. Det går förstås inte att utesluta att hon gjort det här valet lite grann i protest mot dig. Mitt förslag är att du lägger ner försöken att rent konkret hjälpa henne. Visa henne förtroendet att själv ta ansvar för sin situation. Kanske kan det få en positiv effekt i sig. Men visa också att du finns där för de större frågorna; de som gäller vad man vill med sitt liv, hur man gör för att det ska bli "lagom" och så vidare. Och dela med dig av dina egna "svagheter"; berätta om den prestationsångest du själv kände under din skoltid och dina egna höga krav på dig själv. Och glöm inte att det nästan alltid ges en andra chans. Inget är nästan någonsin kört.
viktoria: vad gör man när en kille (20 år) inte kan slita sig från dataspel, vill inte skaffa jobb, inte ta körkort och har tappat allt hopp i livet..? Ska man som anhörig ta tag i det själv, eller blir det för mycket känslor inblandade. ska man ta proffs hjälp?
Jenny Klefbom: Hej Viktoria! Som jag sa i programmet, så peakar pojkars dataspelande i 13-15årsåldern. När man är 20 år så har man vanligtvis hittat mycket mer intressanta saker att ägna sig åt, även om man förstås kan ha kvar spelandet som en hobby. Det låter därför allvarligt det som du beskriver. Om killen är din son som bor hemma hos dig, så tycker jag att du ska ställa krav. Det är inte ok att försörja någon som inte bidrar mer än han tycks göra. Men det kan också vara så att han behöver behandling av något slag. Att han faktiskt utvecklat någon typ av beroende, som kanske bottnar i någon annan problematik. Vänd dig till socialtjänsten eller psykiatrin och be om att få en konsultation om er situation.
Jenny Klefbom: Tack för alla kloka och intressanta frågor! Välkomna att höra av er igen om två veckor! Hälsningar från Jenny.