moderator: Välkommen! Jenny Klefbom börjar strax svara på era frågor.

Knut: Har en 1.5 åring som inte börjar med ord än. Han bubblar av ljud och pratar på sitt sätt men inte ord. Nån gång har man anat att han säger hej men inget mer. När kan det börja hända nåt med ord.
Jenny Klefbom: Hej Knut! Det är så väldigt olika när barn börjar prata -och hur det sker. En del lär sig successivt, medan andra går och samlar på ord, och så plötsligt så väller det bara fram. Din pojke är inte alls onormalt sen. Och "bubblandet" är just hans språk just nu. Om ni är uppmärksamma märker ni dessutom säkert att han kommunicerar med er på en massa andra sätt, med gester, ansiktsuttryck och så vidare. Se tiden an, och njut av honom som han är nu!

Christina: Min 2-åriga dotter vill inte äta vanlig mat utan bara välling. vad ska jag göra?
Jenny Klefbom: Hej Elisabeth! Välling är bra och nyttig mat, så ur näringssynpunkt behöver du inte oroa dig. Jag föreslår att du satsar på måltidens sociala aspekt. Gör måltiderna trevliga och fina. Tänd ljus, se till att hela familjen är samlad, kanske läs en ramsa osv. Sen låter du din flicka sitta med och servera henne mat. Men gör ingen stor sak av hennes ätande. Har hon inte ätit något så får det vara så. Sen ska man inte glömma bort den allra viktigaste aptithöjaren: hungern. Ge henne ingenting annat 2-3 timmar innan måltiden, så ökar chanserna att maten börjar slinka ned.

Ilona: Hej! Har två barn, tjej på 15 månader och en kille på lite mer än 4 år. Deras farmors mor ska begravas nu och min fråga är om det är lämpligt att ta med dem?
Jenny Klefbom: Hej Ilona! Det är en djupt personlig fråga om barn ska följa med på begravningar eller inte. Generellt brukar jag avråda från det, men det beror främst på att de andra sörjande kan behöva få en lugn och fin stund. Sen kan det förstås vara känslomässigt jobbigt för ett barn att delta i en begravning, men det beror mycket på hur den är utformad, om andra släktingar är väldigt ledsna osv. Ett förslag kan vara att du pratar med de andra i släkten och hör med dem vad de tycker. Ett annat förslag kan vara att låta dem vara med på samlingsstunden efteråt, men inte på själva begravningen.

Nicky: Dottern är snart 5, väldigt rädd för att lämnas trots att vi aldrig hotat med detta. Är rädd att vi ska köra i från henne tex när hon sätts på rummet efter att varit dum, hittar hon oss inte direkt när hon letar tex vid toabesök man inte berättat , blir hon smått hysterisk. Kan man göra något annat än att övertyga henne om att vi aldrig kör någonstans och lämnar henne ensam? Reser vi oss från fåtöljen frågar hon "vad ska du?", går pappa ut i garaget frågar hon "kommer du tillbaka?". Vill ju att hon ska känna sig trygg... Tack
Jenny Klefbom: Hej Nicky! Det är en svår balansgång att försäkra sitt barn om att man inte kommer att lämna det, samtidigt som man uppmuntrar till ökad självständighet. För det är ju så paradoxalt att om ni går er flicka allt för mycket tillmötes, och är med henne hela tiden och försäkrar henne om att ni inte ska gå någonstans, så signalerar ni samtidigt att det lurar en fara i vassen. Mitt råd blir därför att avdramatisera det här problemet så mycket det går. Svara på hennes frågor om vart ni ska gå, men visa samtidigt tydligt att det ni utsätter henne för - det klarar hon av. Det är också en bra idé att försöka göra hennes "ensamstunder" roliga. Ge henne något att göra, alltså aktivera henne, så kommer hon på sikt att associera ensamheten med mer positiva känslor. En del barn är ängsligare än andra, och det bästa sättet att hantera det på är just lagoma doser av trygghet och utmaningar.

catarina: Vilja vara med äldre barn Hej. Min dotter 3 år har börjat intressera sig för äldre barn. Antar att det är normalt och spännande, men jag gillar det inte riktigt. De andra jämnåriga barnen på gatan bara "dissar" hon när grannens äldre pojkar är ute. Känns inte så kul. Hon blir arg/ledsen när jag inte vill att hon ska gå in till pojkarna, som jag tror är 7-10 år. Hon blir också jätteledsen när pojkarna avvisar henne. Men många gånger nöjer hon sig med att bara sitta och iakta dem och om de vill cykla med henne är hon salig och sjunger pippi långstrump. Jag får känslan av att hon redan i sin ålder känner en sorts kärlek med tanke på hennes reaktioner och jag vet inte hur jag ska göra. Hur ska jag motivera henne att vara med sina jämnåriga kompisar? Jag tycker inte själv att man bara ska strunta i sina kompisar för att det dyker upp någon mer intressant. Fast hon är ju så liten fortfarande...
Jenny Klefbom: Hej Catarina! Visst kan man vara kär när man är 3 år! Och det är precis lika omstörtande då som när man är äldre. Kanske är det det din tjej känner just nu, och då är det ju helt naturligt att tillfälligt "glömma" sina vanliga kompisar. Men det kan förstås också handla mer om beundran, och stolthet över att ibland få vara bland de stora, och känna sig själv stor. Jag tycker inte att du ska försöka styra ditt barns umgänge för hårt, så länge alla inblandade behandlar henne väl. Det är bra att själv få utforska vad man tycker och känner. Det är det som lägger grunden till en god självkänsla.

Johanna Eriksso: Hej. Min 2-åring har nog mardrömmar. Han har sovit i egen säng sen han va liten, men har nu börjat vakna och skrika raktut hysteriskt så hans pappa sover i hans rum medans jag sover med lillebror som är 3 mån. Vad kan man göra för att han ska känna sig trygg igen i sin säng?? /Johanna
Jenny Klefbom: Hej Johanna! Att ha mardrömmar, eller nattskräck, är inte nödvändigtvis ett tecken på att man är orolig eller otrygg. De flesta barn har perioder av livliga drömmar och även om man inte vet allt om hur hjärnan fungerar är en tolkning att det snarare handlar om att hjärnan är inne i ett intensivt utvecklingsskede. Vad som däremot kan vara läskigt är att vakna själv och inte ha någon som tröstar en. Så jag tycker att ni ska fortsätta att sova med er pojke så som ni gör nu, tills det går över med drömmarna. Alternativet - att gå in till honom när han vaknar - är förmodligen jobbigare för er än att sova med honom hela natten.

Johanna: Vi har en dotter på 1,5 år som blev storasyster för ca 2 månader sedan. Efter att hennes lillebror kom i maj har vi legat på sjukhus i 2 omgångar med honom (1 v åt gången). Efter att vår kille föddes har vår dotter helt börjat rata mig (mamma) och istället blivit väldigt pappig. Det har gått så långt att jag inte längre får trösta henne, natta henne osv utan händer något och hon blir upprörd är det bara pappa som gäller. Som mamma känns det oerhört jobbigt. Hur ska jag tackla det här? Jag ska uppträda annorlunda och t ex tvinga mig på henne och ignorera hennes skrik på pappa eller ska jag låta henne vara ifred och låta pappa ta henne i större utsträckning? Kan jag räkna med att detta är en övergångsperiod?
Jenny Klefbom: Hej Johanna! Jag blir nyfiken på hur din man upplever situationen. Min spontana tanke är att ni är två föräldrar som har lyckats förmedla till er dotter att ni tar lika mycket ansvar för era barn. När du nu har "blivit upptagen med annat" så går det lika bra med pappa för din dotter. Jag kan förstå din känsla av att ha blivit ratad, men jag tycker att du i stället ska glädjas över hur bra ni har lyckats med ert föräldraskap, och vad bra det är för er dotter att ha två personer att vända sig till. Bjud, både din dotter och din man, på det här. Det kommer ni att ha tusenfallt igen.

Tina Stening: Hej Jenny! Vi har adopterat en ljuvlig tjej på snart år ifrån Indien, hon har varit hos oss i 7 månader. Allt har gått väldigt bra men hon har en enorm separationsångest när speciellt när jag, hennes mamma ska gå någonstans. Hon gråter floder och får nästan panik men när jag talar med henne efteråt förstår hon att jag alltid, alltid kommer tillbaka och att det egentligen är onödigt att bli så ledsen och gråta. Nu undrar jag om du har några råd kring detta, t.ex. hur långt innan ska vi tala om att vi skall gå hemifrån eller om du rekommenderar att vi bokar en tid hos dig eller andra råd och ideér!? Hon har haft många separationer bakom sig först från mamman sedan från 2 olika barnhem så det är inte konstigt att hon är rädd för att bli lämnad. Tacksam för svar. Med vänliga hälsningar Tina Stening
Jenny Klefbom: Hej Tina! Det är, som du skriver, helt naturligt att någon som har blivit helt övergiven flera gånger i livet är rädd för att bli det igen. När det gäller barn som har varit med om det, så får man tänka lite annorlunda mot hur man tänker kring barn med mer normala erfarenheter. Jag tycker att du ska läsa och lära dig allt som går att veta om anknytning. Anknytning låter så abstrakt och krångligt, men i praktiken så innebär det bara att man ska vara så nära sitt barn som möjligt, så stor del av tiden som möjligt. Försök därför att inrätta era liv så att hon kan vara med er så mycket som möjligt, och satsa på kroppskontakt. Att bära är bättre än att åka i vagn t ex, och att åka i vagn vänd mot föräldrarna är bättre än att åka bortvänd. Man kan tänka lite som att man måste backa tiden och låta henne få gå igenom sin spädbarnstid igen - nu under mycket bättre förhållanden tillsammans med er!

Eva: Är 6åringar stressiga av sig naturligt? Med stress menar jag att allt ska gå så väldigt fort och han kan aldrig sitta still. "myror i brallan" är en underdrift, myrstck snarare. Även leken med lillasyster 10mån går i rasande tempo./Eva
Jenny Klefbom: Hej Eva! Alla barn är ju, precis som vuxna, olika. Men visst är det vanligt att man i 6-års åldern inte har fullt utvecklat tålamod, och vill väldigt mycket - om det är det du menar med stressad. Om du undrar över om din pojke faller inom ramen för vad som är "normalt", så rekommenderar jag ett samtal med förskole- eller skolpersonal. De har en stor referensram kring vad som är normalt, och de ser också barnet i mer kravfyllda situationer än man normalt har hemma. Om de inte ser något problem med pojken, så får du försöka hitta en balans mellan att låta honom få utlopp för sin energi, och att hålla i tömmarna åt honom.

Christine: Jag har en 4 månaders tjej som använder mig som napp om nätterna. På kvällen sommar hon antingen vaggandes i min famn eller ammandes i våra sängar. När hon sen har somnat lägger vi över henne i sin säng. Sen vaknar hon efter en eller två timmar o får komma över i vår säng. Där ligger hon sen hela natten o vaknar ca i gång i timmen och tar bröstet, inte för att hon är hungrig utan för att hon är sutt sugen. Har försökt lägga tillbaka henne i sin säng men då vaknar hon. Börjar bli lite trött på att agera napp och kroppen gör ont. Har testat med napp men den vill hon inte ha. Har du något tips på hur jag ska gå till väga för att ho inte ska vakna i gång i timmen och vilja ha bröstet?
Jenny Klefbom: Hej Christine! Det låter som att du och din dotter har hamnat i ett förhållande där du känner dig lite utnyttjad. Och det är inte bra. Frågan är hur ni ska bryta det här, med tanke på att det handlar om att hon får mat och fysisk närhet från dig på en och samma gång. Det bästa skulle ju vara om du kunde erbjuda henne fysisk närhet, men inte bröstet - eftersom det är ammandet du lider av. Den hårda vägen är att resolut låta henne sova i sin egen säng, och vara konsekvent,utan några eftergifter. Men det blir ju en väldigt stor omställning på en gång för henne. Jag funderar därför över om inte hennes pappa kunde träda in och bryta er negativa cirkel. En möjlighet är att ni låter hennes sova i sitt rum, i egen säng, med pappa i en extrasäng bredvid under övergångsperioden. Då har ni inte berövat henne tryggheten.

Anna: Hej, Jag undrar hur vi ska hantera vår dotter (nyss fyllda 6) som lägger så stor vikt vid sitt utséende. Hon speglar sig och byter kläder så fort hon får chansen. Hon och hennes tjejkompisar verkar tävla om vem som har längst hår och så. Hon har alltid varit medveten om sina kläder och hår och det här verkar bara bli värre. Nu vågar jag knappt säga att hon är söt, med risk för att spä på det hela. Jag tycker det är hemskt att det här fåfänga ska börja redan i denna låga ålder. Vi har alltid överöst henne med om hur viktig och underbar hon är och hon är förövrigt väldigt trygg i sig själv. Hur kan vi få bort det här fåfänga på bästa sätt?
Jenny Klefbom: Hej Anna! Jag förstår att man kan bli förtvivlad när ens dotter lever ut sådana stereotypa könsroller - som är just vad man har försökt undvika i sin uppfostran. Samtidigt är det nog så att man under vissa perioder av livet behöver få "leka lite med roller" för att sen kunna komma ut på andra sidan och ha hittat lite mer av vem man är. Därför tycker jag inte att ni ska försöka hindra henne. Det är en naturlig och viktig del av hennes utveckling. Vad ni däremot kan göra för att motverka, är dels att fortsätta att själva berömma henne mest för andra, mindre ytliga, egenskaper än det yttre. Men också att prata med henne om hur ni ser på det här med att tjejer och killar leker olika saker osv, och att ni tycker att det är viktigt att alla människor i stället får göra, se ut och känna precis som de vill. Oavsett om man är kille, tjej, gammal eller ung.

moderator: Tack för era frågor. Jenny avslutar strax chatten.

Magdalena: Hej, Jag har en dotter på 8 år med vilken jag har en mycket bra relation! Dock, speciellt när jag hör föräldrar till tonåringar, blir jag orolig inför framtida tonårs perioden som väntar...hur behåller jag den goda relationen!? hur kan man göra för att inte bli ersatt av "kompisar"!? Har du några tips på hur en god relation kan behållas och göras även bättre!?
Jenny Klefbom: Hej Magdalena! Jag får en känsla av att du är orolig över att förlora din dotter på något sätt! Det är en hemsk sak detta, att barnen växer upp och lämnar en. Men det är ju tyvärr så livet är, och ska vara. Under tonåren ska man i någon mån bli "ersatt av kompisar", även om jag kan trösta dig med att man som förälder betyder jättemycket då också - fast tonåringen kanske inte alltid visar det. Jag tror att ditt problem handlar mindre om dig och din dotter, och mer om dina egna känslor. Om ni har en god relation så finns det ju inget att oroa sig för. Det är inte heller någon självklarhet att tonårstiden automatiskt blir jobbig. Så att oroa sig i förväg verkar ganska onödigt, och kan i värsta fall i sig leda till problem. Dina känslor är helt normala, men de skulle må bra av att ventlileras med andra. Prata med andra föräldrar om hur de känner. Du kommer nog att upptäcka att alla bär på sådana här känslor, och då blir det mycket lättare att bära, och hantera, dem hos sig själv.

Jenny Klefbom: Hej! Jag är helt överväldigad över alla era frågor, och skulle önska att jag hade kunnat besvara alla. Jag ber er att ringa eller maila igen om två veckor, då jag svarar på frågor i Nyhetsmorgon igen! Varma sommarhälsningar från Jenny Klefbom