I Spårlöst träffar Ulrika Eriksson människor som vid något skede i livet kommit i från en familjemedlem. Tillsammans försöker de spåra den försvunna personen runt om i världen. Ett sökande som ofta blir djupt känslosamt.

– Jag var oförberedd på hur tagen jag själv skulle bli. Men jag tycker om att bli tagen på sängen, att vara med om oväntade situationer där man kommer hem och får fråga sig själv: Vad var det som hände? Jag som annars lever en sådan skyddad tillvaro, säger Ulrika Eriksson.

– Men jag försöker hålla tillbaka mina egna känslor. Jag har lätt för att gråta när andra gör det men detta är deras historia och deras tårar. Då vill inte jag stå där och ta plats och låta mina känslor bli fokus.

Programledare i Nyhetsmorgon

Senast syndes hon i rutan för tre år sedan, som programledare för Nyhetsmorgon. Innan dess hade hon bland annat gjort Rampfeber tillsammans med Gry Forsell och sommarprogrammet Äntligen trädgård i TV4. Samtidigt försökte hon avsluta sin magisterutbildning i statsvetenskap, vilket till slut inte fungerade.

– Ämnet var väldigt teoretiskt och det tar lång tid att komma in i det tänkandet och arbetet. Samtidigt funderade jag över vilken klänning jag skulle ha på mig i fredagssändningen. Det gick inte att plugga på det sättet.

Efter Nyhetsmorgon bestämde hon sig för att färdigställa utbildningen och funderade över vad hon ville jobba med.

– Det är jättekul med tv men det finns sidor jag gillar mindre. Jag måste göra program där jag lär mig något, där upplevelsen är större än själva programmet i tv. Det måste ge erfarenheter för livet. Det måste vara mer än att ha på sig en glittrig klänning.

Möten med människor berikar

I Spårlöst reser Ulrika Eriksson över hela världen mer ser inte bara vackra platser och turistmagneter. Hon och den sökande träffar människor i deras verklighet och får höra deras livshistorier, om deras sorger och glädjeämnen.

– I själva programmet känns det som att det inte ryms någonting! Allt vi gjorde, alla situationer vi var med om och alla människor vi träffade – som inte kom med. Men det är den erfarenheten som jag känner mig rik av. Jag vet att det låter väldigt pretentiöst men så är jag nog ganska pretentiös också, haha.

Polen i premiärprogrammet

I premiärprogrammet möter Ulrika Eriksson en syskonskara som adopterades från ett barnhem i Polen för tjugo år sedan. Tillsammans med systrarna Maria och Beata reser hon till polska Poznan för att försöka hitta de biologiska föräldrarna och förhoppningsvis även en syster som blev kvar.

– När jag intervjuade tjejerna den första inspelningsdagen och frågade dem om varför de vill söka upp sin biologiska familj såg jag hur det började blossa på deras halsar och tårarna som trängde fram när de pratade om det.

– Och jag tänkte: Det är ju det här det handlar om. Om deras känslor och den stora känslomässiga investering de gör. Det är den viktigaste resan i deras liv.